Ord och Bild: 1900

650

GERHARD GRAN.

det Fichteska jaget som vår begränsade mänskliga tanke, hvilken efter detta icke blef bunden af någon fenomenens nödvändighet utan kunde styra och ställa med verkligheten efter behag. Redan hos Wackenroder finner jag satser som denna: »Alla ting i världen äro ju så eller annorlunda, endast allteftersom vi se på dem så eller annorlunda; människans förstånd är en trolltinktur, genom hvars beröring allt som existerar förvandlas efter vårt behag.» Från den Fichteska subjektivismen i förening med spinozis-tisk panteism är det som Novalis har sina skära poetiska visioner och en stor del af sitt tankeinnehåll: »Inåt går den hemlighetsfulla vägen. I oss eller ingenstädes är evigheten med sina världar, det förflutna och framtiden. Yttervärlden är skuggvärlden; den kastar sin skugga in i ljusriket» (Athen I, 74). Jaget är allsmäktigt; genom sin vilja betvingar det kroppen och hela yttervärlden.

Från denna samma subjektivism var det också som Friedrich von Schlegel, de flesta romantiska slagordens fader, kom till den berömda romantiska ironien. Var yttervärlden blott ett tankeexperiment, blott en skuggvärld, så fanns det ju ingen särskild anledning att lägga synnerligen på hjärtat hvad som hände i den och inte heller för diktaren att deltaga i sina personers öden. Det mest öfverlägsna var ju ovillkorligen att se på yttervärlden med objektiv indifferentism; — denna objektivt likgiltiga syn på yttervärlden kallade Schlegel ironi, och Goethe stod länge för honom som den ypperste representanten för objektiviteten. Men senare kom han till det resultatet, att det fanns en uppfattning af verkligheten som var ännu suveränare än den goetheska objektiviteten, och det var att helt enkelt låtsa som om verkligheten inte fanns till, behandla den ef-

ter sina egna infall, vända upp och ned på den efter behag. Redan i Lucinde hade han åsyftat att, som han sade, sky allt slags ordning och åstadkomma en »reizende Verwirrung», och efter hand blef Goethe blott ett stadium i utvecklingen uppåt till den högsta ironien, under det höjdpunkten intogs af Tieck, särskildt hans sagospel, som tumla så muntert om med verkligheten och kasta alla vanliga föreställningar huller om buller. — Godtyckligheten var sålunda inom konsten satt i högsätet; hvilket infall som helst, hvilket litet jag som helst framträdde med stigande fräckhet, fantasteriet växte både i diktning och målarkonst till rena vanvettet. Goethe berättar t. ex., att det till Berlinutställningen hade insändts en tafla, hvars motiv af målaren själf var beskrifvet på följande sätt: »Figur i kroppstorlek med grön hud; ur halsen på den halshuggna kroppen sprutar en blodström; högra handen häller med utsträckt arm hufvudet i håret; detta, som glöder inifrån, tjänar till lykta, från hvilken ljuset kastas öfver figuren.»

Under det sålunda Fichtes vetenskapslära, mer eller mindre förstådd, bildar det filosofiska underlaget för den romantiska godtyckligheten, enligt hvilken fantasien eller den rena nycken suveränt handskas med verkligheten, är det däremot i Schellings tänkardrömmar som det romantiska natursvärmeriet har sin rot. Panteismen har ju i alla tider varit en diktarereligion; här mötas i viss mån till och med så totalt skiljaktiga personligheter som den robuste Henrik Wergeland och den af pur andlighet genomskinlige Novalis.

Det adertonde århundradet hade som bekant uppfattat naturen rent mekaniskt som ett storartadt inrättadt maskineri, och tidehvarfvets ?iaturglädje hade ända till Rousseau, och hvad de flesta författare beträffar äfven långt efter honom, hufvud-