Ord och Bild: 1900

DEN BERGTAGNE DRÄNGEN.

66 5

kunde ta en silltunna under ena armen och en rågmjölssäck under den andra. Han kunde också gå genom lyckta dörrar, göra sig osynlig och komma fram öfver allt. Där inne i berget hade han inte heller haft någon riktig »moro», för han blef snart led vid den där trollflickan, och nu, sedan han lyckligt och väl kommit ut ifrån berget, tyckte han, att hon var aldrig för rar. Drängen lefde sedan i många år, men var aldrig mer den karl han varit förr, — gick för sig själf »moloken» och tyst.

Hade inte trollena varit vid Svaleberget den dagen, då Sven tog ut Nils, så hade han visst aldrig kommit lös.

Därför så — nog är det bäst att hålla sig ifrån troll och »opyske» så mycke en kan, gå i kyrka och läsa vackert Guds ord, för då ha trollen ingen makt med människorna.

Därborta vid berget, där kan en få höra något konstbesynnerligt, om en ställer sej där på kvällskvisten tätt intill och lyss.

Det är ett läte inne i berget, som kallas »berggråten».

Sven, kyrkvärden, han sa:

»Dä va la ho bergakvenna kantänka, som grät, för Nisse hade flytt ifrå'a».