Ord och Bild: 1900

•67 o

CARL G. LAURIN.

af gravören Desboutins, en bohemetyp i slokhatt sysselsatt med att stoppa sin pipa, målad med en förbluffande karaktäristik och natursanning. Samma känsla, den af ett förevigadt ögonblick, meddelar Manets »Bar på Folies-Bergères», en ung kaféfröken i 1870-talets dräkt, stående bakom en disk i den bekanta parisiska nöjeslokalen.

Manets och Renoirs kvinnobilder posera ej, de känna sig ej betraktade, de äro mycket olika de vanliga franska damporträtten med sin fotografimin och sitt pu-blikfriande leende. Publiken kallar dem själlösa, och dock lefva de på ett alldeles särskildt sätt, man känner inför dem något af vemod öfver att dessa unga kvinnor ha vissnat, dessa blickar, som glänste, dessa munnar, som logo mot en blommande gräsmatta, mot den glittrande Seinen, äro gamla eller borta, tystade af döden. Allt detta, denna lefvande medkänsla för det afbildade kan blott den verklige konstnären skänka. Manet och Renoir kunna det, och därför blir deras friska konst så dyrbar för vårt hjärta, därför blir en fattig by i Seinedepartementet, målad af Monet eller Pissarro, mera värdefull för oss än alla arrangerade utsikter, ty vi känna instinktlikt, att ett hjärta en gång darrat af glädje, då det såg och återgaf just detta utan om-skrifningar eller omstufningar. Afbildningen i svart och hvitt af Renoirs »Bal på Moulin de la Galette» kan blott ge en svag föreställning om den impressionistiske mästarens solstarka, liffulla skildring. En för mig ny porträttmålare af ovanligt tilltalande art var Fantin-Latour, hvilken målat den nyssnämnda konstnärskretsen och deras litterära vänner. Hans porträtt ha en viss välgörande kärfhet, ett allvar, som ej sedan Philippe de Cham-paignes dagar funnits i fransk porträttkonst men som åt alla dessa unga målares och författares gestalter ger något af storhet och andlig vederhäftighet, ytterligare framhållen af modellernas naturliga och ibland rörande tafatta ställningar.

Bland nu verkande franska målare finnas ej många med så utpräglad personlighet som Albert Besnard. Han fortsätter impressionismens verk och har i det på åttiotalet målade porträttet af Madame Ro-ger-Jourdain skapat sitt kanske bästa arbete. Det utställdes och utskrattades på Köpenhamnsutställningen under namn af Den gula

damen. Detta snillrika, i bästa mening eleganta porträtt skildrar en ung dam i gult mot blå bakgrund. Det är luftigt och lätt, har hela charmen af en ögonblicklig vision men är så väl afvägdt och måladt med en sådan bravur, att det torde stå som mönster för en impressionistisk framställning. För öfrigt var Besnard mest till sin fördel i Réjaneporträttet — i sina andra porträtt föreföll han något engelskt urvattnad — men här fanns hela den bedårande modellens sprakande genialitet. Briljant återgaf bilden hennes egendomliga något framåtlutade sätt att gå. Hon är hvad fransmännen kalla »pas jolie mais pire», det är ett ansikte skiftande och nervöst som det bör vara hos den som förkroppsligar parisiskan. Gestalten omslutes af en blekskär sidenklädning, en knippa blåröda rosor på golfvet synas mig störa den eljest glänsande färgharmonien. — Samma starka, saftiga färger återfinnas hos Louis Picards taflor, af hvilka vi hade ett godt prof på utställningen 1897. —

Utan att i konstnärligt värde gå upp mot Vilhelm Hammershöjs tjusande konst, ha dock Lommonts tre taflor en viss aflägsen likhet med den store danske konstnärens verk. Det är något af intim musikalisk känsla hos Lommonts unga kvinnor. Ljusdunklet intresserar honom, och i skildringen af den unga damen, som blottad till midjan sysslar vid sin toalett, låter han ljuset bada hennes fina hud och bryta sig mot kristallflaskornas facetter. Ibland ha dock hans kvinnor en elfenbenston i ansiktet, som mindre lyckligt påminner om Hermer. Af denne vår tids Correggio finnas ypperliga saker i hans vanliga stil, hvita kvinnokroppar mot aftonlandskap af gulgrön eller blågrön ton. Samma ämnessfär och i vår tanke behandlad med lika stor smak har Mbiard, af hvilken Nationalmuseum 1897 inköpte en typisk tafla, en naken kvinna mot ett aftonrödt landskap. Hans konst förenar dekorativ hållning, kraftig färg och själsligt innehåll samt påminner 0111 Cazin, som dock i djup är hans öfverman. — Till sist bör bland målarna den sunde Bretagneskildraren och realisten Cottet nämnas. Intensitet, allvar och en stark om ock enformig färgkänsla utmärka denne solide konstnär. En vacker mörkgrön färgton ligger ofta öfver Cottets taflor, vare sig han skildrar svartklädda kvinnor ruf-