Ord och Bild: 1900

•67 o

CARL G. LAURIN.

för en butter och sur parkett af gamla herrar. —

Bland etsningarna fäste jag mig särskildt vid tvenne öfverlägsna blad af Louis Legrand, hvilken genom sin ämnessfär och sin karaktäristik påminner om Degas. Det är liksom Degas och hans lärjunge Forain ville visa, att dansösen, som fått utgöra ämnet till så många banala karamellstaflor, kan, tecknad af en verklig konstnär, bli fullt njutbar i ett konstverk. Det finnes både behag och karaktär i Legrands etsningar ur dansösernas lif. Ett briljant blad var Legrands stora etsning »Profils parisiens», ogräs vuxet på den yttre boulevarden, två kvinnor, den ena med ett spirituelt, typiskt franskt utseende, den andra med en viss dyster fräckhet af mycket god effekt. Egendomligt nog funnos inga af Legrands teckningar, där skärpa, must och lidelse äro framtrollade på papperet af en hand, som ej skyr någon möda. Hans konst är full af den vitalitet, som varit och är så många fransmäns arfvedel och som särskildt passar hos Louis Legrand, som är född bland Bourgognes röda, svällande drufklasar. Torrare men i många fall särdeles intressant är belgiern Fèlicien Rops, som förra året afled. Ingen har tecknat lasten som han. I ögonen på hans kvinnor glänser det begär, som »blir till slut den eld, som aldrig släckes». Lyckligast förefaller han, då han undviker den historiska maskeraden, ty i hans historiska bilder skymtar man ofta ett otrefligt teatraliskt drag. Af hans etsningar och beundransvärda litografier fanns tyvärr intet utställdt. En akvarell föreställer en ung kvinna i 70-talets dräkt, långsamt gående nedför en trappa i ett parisiskt nattkafé. Föraktfullt vänder hon sitt i förtid härjade ansigte mot en samling manliga och kvinnliga bekanta. Hat, dumhet och skadeglädje läsas i deras miner, och förträffligt har Rops framhållit den iskyla man så ofta finner i af lasten märkta ansikten.

Bland äldre belgiska målare märktes äfven Alfred Stevens. Det finnes ej ett spår af imitation efter de gamle hos Stevens, och ändå kommer man att tänka på en Ter Borchs eleganta bilder af 1600-talets societetsdamer, då man ser denne belgiers diskreta färgharmonier. Hur behagligt är det ej att nästan slippa det anekdotmässiga, som eljes så understruket förekommer i

genretaflor. På Stevens' taflor röra sig eleganta damer bland salongernas kinesiska krukor, de drömma öfver sina bref och romaner eller gråta öfver sina erotiska missräkningar, men allt är så tyst, så distin-geradt, att man knappast hör stegen på de orientaliska mattorna. Det är god målning Stevens visar. Hvilken förtjusande grön ton på hans »Femme en vert», och hvilken förnäm prägel ligger ej öfver hans »Le con-valescent» med sin reserverade men djupa känsla! Stevens hör till de ytterligt få. som utan banalitet och med verklig skönhet målat salongerna och deras innevånare på 1860- och 1870-talen. Khnopjfs sjukliga illustrationer i färg till 1890-talets fransk-belgiska ordekvilibristik torde få samma kuriositetsvärde som de vers, som en Mallarmé och konsorter låta trycka på koppartryckspapper med ofantligt breda marginaler. — Med en om vår förträfflige Carl Wilhelmsson påminnande intensitet och gedigenhet målar Alexandre Struys färgstarka och rörande känsliga bilder ur de fattigas lif. —

Inom den holländska afdelningen intog den gamle Josef Israels främsta rummet med sin »Lumphandlare». Det kan ej nekas, att man i denna ståtliga, stora tafla märker mycket af Rembrandts teknik, och dylika galleriminnen äro ofta till finnandes hos Israels, som under sin senaste period starkt påverkats af Rembrandt.

En sötaktig parfymdoft ligger öfver Englands afdelning, och parfym får man lätt litet för mycket af. Shannons eleganta dam, som berättar ur Jungleboken för några små anglosachiska praktblomster, har föga af Kiplings välgörande skärpa. Nästan allt i denna afdelning är så dämpadt och opersonligt, vare sig det är akademiskt klassiskt som Lörd Leighton eller arkaiserande i 1400-talets stil som B ur ne Jones, att man har föga känsla af konstnärshjärtan, som vilja uttrycka en skönhet fattad på deras individuela sätt. De som mest intresserade voro Orchardson och Lavery, hvilka ha en manligare syn på tingen. Orchardson med sin gula färgton har något af Rembrandts ryktbara »sås» och är en god kolorist. Lavery målar sina damer så att man märker konstnärens egenskap af man, ett välgörande men sällsynt drag i den engelska afdelningen, där det mesta förefaller vara måladt af fruntimmer, om