Ord och Bild: 1900

•67 o

CARL G. LAURIN.

fullt klef allmänheten fram på de tjocka mattorna, de tre salarnas väggar voro klädda med guldgult, grönt och mörkrödt tyg. Det var ett sydtyskt esprit d'arrangement i . det hela. Ramarna, som ej minst i den franska afdelningen voro hiskligt fula, voro här väl valda, och dock gaf det hela ett intryck af museikonst, af väl smälta galleriminnen från Altes Museum och Münchens Pinakotek. Af Tysklands störste målare, den gamle excellensen Menzel, funnos endast några teckningar och gouacher, men så hade v. Lenbach så många flere saker, som visade hur bra han förstått Rembrandt och Tizian. Alla veta hur ypperliga mansporträtt Lenbach gör — hans porträtt af L. Gedon i vårt Nationalmuseum är därpå ett godt prof—, många veta äfven hur sliskiga hans damporträtt kunna vara, äfven om han nästan doppar dem i Rembrandtsås, men för mig åtminstone var det en nyhet, att han kunde göra något så dåligt som hans Nansen-porträtt. Nansen, den sege, kraftige sportsmannen, ja, rent af den energiska idrottens inkarnation, framställes som ett mellanting af en sentimental röfvare och en artistisk fotograf, farligare för de sökande själarna bland Münchens damer än för isbjörnar och hvalrossar. Det var en hvila att efter denna tafla se på Max Lieber-manns Gumma med en get, något torr, men af en välgörande realism. Samma verklighetsskildring men saftigare och full af sund humor återfinnes hos Leibl. Flera goda landskap utställdes; de voro modernt gjorda, men kanske för eleganta, och detta gäller om en hel del tyska pasteller och akvareller, om von Habermann och berlinarne Leistikow och Skarbina, men man finner dock en artistisk bravur, som man minst af alit skulle tro vara tysk. Stuck har några taflor, hvilkas allmänna färghållning visar både hans intresse för det gamla pinakotekets mästerverk och för den tyske schweizaren Böcklins arbeten. Böcklin imiteras till form och färg i hela Tyskland men är orepresenterad i Paris. En stark lifslust och sinnlighet höjer dessa Stucks taflor öfver de vanliga Böcklin-imitationerna, och några af hans i Paris exponerade bilder ha en viss frodig kraft af god verkan.

De sydeuropeiska ländernas utställningar erbjödo den väntade anblicken af torrhet

och bjärt färgprakt. Ej sällan hade tekniken en oljetrycksartad glatthet, och ämnena voro ofta rafflande på ett tarfligt sätt. En bild sådan som Moreno Carboneros Don Quixote, hvilken tillika med sin häst får medfölja väderkvarnens vingar, allt i naturlig storlek, bör slå lika mycket an på en vattenförsäljare i Sevilla som på Madrids eleganta publik. — En alldeles förträfflig spansk målare — Zuloaga — saknades i denna medelmåttiga samling, men efter hvad som berättades i franska konstkretsar lär han af sina kamrater ha ansetts alltför oakademisk. Spanien hade således fördelen af en ren akademisk utställning. Låtom oss hoppas att utställarna fingo många medaljer af guld, silfver och brons och många små enkla ordnar, afpassade för konstnärer, så att publiken kan tycka om sina artister utan osäkerhet och samvetskval.

Den andra »latinska systern», Italien, hade åtminstone ett par intresseväckande konstnärer. Segantini afled i fjol. Han lyckas bäst, då han undviker att krångla till sina taflor med en mystisk apparat. Från vår utställning 1897 minnes man den rena fjälluft, som slog en till mötes i Segantinis bästa taflor. Hur vackert målar han ej lifvet på alperna utan de gester, som man eljes får öfver nog af i modern italiensk konst. Förmodligen gör hans allt annat än slickade teknik den »sundt tänkande» publiken i Milano och Rom utom sig. Boldinis högeleganta porträtt äro roande både som målning och tidsbilder. Hans damporträtt, där föremålet afbildas i svart urringad klädning, har kanske något för mycket af chicmålning, men är utfördt med en sådan brio, att man ej kan annat än beundra den förtjusande modellen och konstnärens förmåga att måla de nakna armarna, så att de verka unga och sällsynt delikata, ett faktum som Albert Bes-nard på sin tid påpekade vid denna taflas första framträdande. Två herrporträtt utställdes äfven af Boldini. Det ena föreställde Whistler med ett uttryck af till-gjord rufsighet och verklig genialitet, som nog är träffande för den sarkastiske, hänsynslöse amerikanaren. Den andra bilden, ej upptagen i katalogen, framställer en om möjligt ännu subtilare herre, det är grefve Montesquiou de Fezensac, återupptäckaren af madame Desbordes-Valmores milda