Ord och Bild: 1900

66

H. WILHELMSSON.

ensam i sitt slag i Danmark, och af kretsen omkring honom, af syskon och vänner, nådde ingen fullt upp till honom. Kanske stod blott en enda, och hon en kvinna, i full sympati med honom och med varm uppfattning af hans sträfvanden, ehuru hon till följd af sitt »köns begränsning» gifvetvis var hufvudet mindre än han. Det var hans yngsta syster, Sophia Ottosdotter Brahe.

Hon kallar honom också ständigt sin »gode broder», till skillnad från de öflfiga, och från det hon år 1573 bistod honom med observationer af en månförmörkelse till hans sista lefnadsår i Prag rådde det innerligaste vänskapsförhållande dem emellan.

Fru Sophia Brahe har städse erkänts som en af de yppersta kvinnor Danmark har fostrat, och hennes gode broder är, egendomligt nog, den förste af Danmarks vittre män, som velat göra världen uppmärksam härpå, ehuru hans omdöme först på sista tiden blifvit bekant. I en egenhändig anmärkning, ursprungligen afsedd att bifogas ett astrologiskt bref af henne, hvilket skulle inryckts i andra delen af hans Astronomiska Bref (publ. af F. R. Friis 1875) säger han, hur högt han anser henne ha nått, på samma gång som han undanrödjer den under sekler rotfasta villfarelsen, att hon talade och skref latin. Han skrifver bl. a.:

»Jag har en syster Sophia, som för 6 år sedan blef enka efter en rättskaffens, adlig man, — — och hon sökte från den tiden några medel, därmed hon, så vidt möjligt var, så småningom kunde lugna sin själ; först uppodlade hon vid godset Erichsholm* (som hon äger i Skåne, byggdt som en befästad borg) en trädgård, — — som knappast har sin like i dessa nordliga länder. Sedan — — lade hon sig också efter kemiska studier, hvilka hade till mål spagiriska medikamenter, och häri var hon heller icke olycklig.--Och

* Numera Trolleholm.

slutligen, då hon icke heller genom denna sysselsättning hade stillat den längtan i sin själ, som oupphörligt sträfvade efter något högre och högre, kastade hon sig ifrigt öfver konsten att göra astrologiska förutsägelser efter konstellationerna i födelseögonblicket, och hon gjorde detta antingen på grund af sin skarpa begåfning och på tillskyndan af sin Genius, som sporrade henne till allt större företaganden eller för att hennes kön i sig själft är böjdt för nyfiken efterforskan af framtiden, kanske icke heller utan en viss öfvertro. Och eftersom hon icke ville stå tillbaka för männen i klokhet, kastade hon sig allt if-rigare öfver detta studium, dels (med tillhjälp af) latinska författare, som hon på egen bekostnad lät öfversätta till sitt modersmål, dels af tyskar, som skrifvit i detta ämne, (emedan hon icke är obekant med det språket). Och därefter sände hon mig detta tämligen långa bref, hvari hon bevisar, att hon gjort framsteg, som icke äro att förakta --och beder mig kärligt, att jag skall

gynna hennes förehafvande, så att hon skall kunna lära än flera och hemligare ting. — Och då det däri finnes icke litet, som tjänar till förklaring af den astrologiska vetenskapen och däribland något än mera vist än man kunde vänta det af en kvinna, har jag menat mig icke böra underlåta att insätta det i denna bok med astronomiska bref, och vill jag säga, att hon för hvarje dag med stadig oeh outtröttlig ifver undersöker ting, som äro större och vanskligare. Och jag tviflar icke om, att denna min syster, om hon understöddes af kunskap i latin, i åtskilliga vetenskaper som närmast behandlas i detta språk, kunde blifva lik hvilka andra kvinnor som helst, om icke öfverträffa dem.»

Här gör Tycho en utförlig jämförelse mellan sin syster och den lärda italienskan Olympia Fulvia Morata, död i Heidelberg år 1555, och säger, att både det namn hon fått af honom, Urania, den himmelska, och hennes dopnamn Sophia peka mot de gåfvor hon fått af naturen. Han tillägger till sist:

»Och jag tror icke, att någon kan blifva missundsam däröfver, att jag utan all partiskhet talar om min syster, så som det förhåller sig. Men hvarför hon icke själf har läst latin, som hon i sin barndom hade lust till och hvari