Ord och Bild: 1900

KOBLENZ.

95:

en lång kyss åter ner på bänken. Och innan hön hunnit hviska ens ett afskedsord var han redan på andra sidan spången och försvann i mörkret.

Natten hade kommit, men Philippe hade, lyst af stjärnorna, så många gånger vandrat från Schonbornlust till Koblenz, att han utan tvekan fann genvägen till staden och till gården, där hans häst var insatt. Springaren spratt till vid sin ryttares ankomst, gnäggade och höjde hufvudet som af längtan bort från fångenskapen i spiltan och de borgerliga dragarne omkring sig.

På ett ögonblick stod hästen sadlad, och Philippe red i kort, rask traf raka vägen till södra stadsporten. Han hade handlat maskinmässigt, men med en automatisk säkerhet, som förvånade honom själf. När han satt på hästen, fann han, att han hade allt med, som behöfdes, pengarna i fickan, pistolerna i höl-stren och den stora ryttarkappan öfver sadelknappen, och ett ändtligt fattadt besluts helhetskänsla fyllde hans varelse med lycka, medan nattblåsten under den hastiga ridten piskade blodet i hans kinder.

Och nu när han på sista afskeds-färden genomfor staden, där han älskat och drömt men framför allt kämpat med sig själf under nära ett års tid, föreföll den honom plötsligt overklig och intresselös, försvinnande i grått töcken. Ett ensamt hus låg lefvande, liksom allena solbelyst i den tätnande dimman. Det var skräddarmästar Ehrlichs hvit-gaflade hus bortom domens klocktorn och nedanför jesuiterskolans buxbom. Där bodde en gammal, en gång så klarögd och världsklok dam, som nu satt hjälplös och pjollrade för sig själf, och hvilkens blekta, stela ögon hans läppar så gärna velat kyssa än en gång. Där bodde två vackra flickor, nästan barn, som sutto vid lampan och mödade sina

ögon öfver sömnad och båge men kvittrade i mörkret ännu sedan steglitsorna slutat sjunga och fått den svarta silkesduken öfver sin bur . . . Men Philippe tryckte handen mot hjärtat som för att trycka ner och kväfva den sista tärande synen, och den försvann i djupet som en relik, en ring, kastad i sjön, försvinnande medan vattenytan åter glättar ut sig, som om aldrig dess spegel brutits.

Philippe red vidare öfver torg och gator, och från hästryggen skymtade välbekanta typer och ansikten, verkande som komiska automater vid denna skilsmässans hastiga anblick. Han red förbi teatern, där det gafs August v. Kotze-bues skådespel »Pappegojan eller Älska Far och Fosterland», förbi »An den Plan's» blomstertorg, och Philippe såg emigranternas apotekare och frisör samman återvända hem efter de sista äm-betsbesöken. Han tyckte sig känna, hur belåtna herrar Entenpfuhl och Kose-garten voro öfver att få kasta af de franska världsmannamaskerna och svära och spotta på tyska i nattrockar och med långa porslinspipor i händerna. Och frisören, som för att göra en mer elegant figur hos emigranterna gaf sig sken af att blott lefva i lös förbindelse med sin husmoderliga och dygdiga fru, föreföll honom med ens som en bild af alla de tyska värdarne, furstar och borgare, hvilkas snyltgäster hans landsmän voro.

Men hur mycket föraktligare voro de icke själfva!

Här bodde i husen, som han red förbi, ättlingarne af Frankrikes äldsta släkter, hvilkas namn i historien strålade som blanka klingor kring S:t Denis' banér och hvilkas anherrar blödt på alla världens slagfält från S:t Jean d'Acre och ner till Malplaquet. Men dessa van-ättade söner, hvad gjorde de ? Skröto