Sida 100
Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
■96
OSCAR LEVERTIN.
på kaféerna, skråflade vid kakelugnskran-Sarne, intrigerade mot sitt fosterland utan kraft att kunna segra och utan värdighet att dö. Anekdoter och visrefränger knöto sig till deras namn, kvickheter om etikettsträtor och fruntimmersunderkläder! Och det medan en ny religion, en ny tid sprang fram i deras eget land!
I detta ögonblick hade Philippe nått madame de Balbis paviljong. Hans mun kröktes af till vämjelse gränsande förakt. Det var högkvarteret. Lilla Versailles ! Där satt emigranternas kung. Några kallade honom redan Ludvig XVII. Och Philippe höll in hästen en minut för att i mellanrummen mellan fönstrens sidendraperier kasta en blick ini den runda mottagningssalong, där emigranternas främste hvar afton samlades kring hertigen af Provence och hans maitresse. Mycket rätt! Allt var som vanligt! Där satt den okrönte aristokratkungens Pompadour, omgifven af sina hofmän, och höll på med sitt första sällskapsnummer, att byta alla plagg till och med lintyget, inför en beundrande herrpublik, men så skickligt, att anständighetens alla appa-rencer räddades. Just nu häktade kammarflickorna en spetskjol ikring hennes rosenbroderade korsett, medan Montbois-sier och Bombelies assisterade som kammarherrar vid denna offentliga lever. Längre bort i hörnet satt Jaucourt och koketterade med sin stympade hand, hål-
lande sitt skarpa hufvud i Cæsarprofil, och han blickade med en marodörs förmätenhet på sin herres älskarinna. Vid ett förgylldt spegelbord skrefvo några ädlingar bout-rimés, och i en ensam, stor stol på en med hvita liljor broderad matta satt hertigen af Provence själf.
Philippe tyckte sig höra hans tonlösa stämma fila ett epigram mot pöbeln i Paris, medan han gungade med högra foten, i hvilkens sko han stuckit sin supékäpp, hvilkens skulpterade elfenbenskrycka föreställde Ludvig XIV. Och skuggan af den store konungens mäktiga hufvud tecknade sig på sidenet öfver hertigens eget blodlösa epigonansikte.
Philippe skrattade kallt och hårdt i natten, gaf hästen sporrarne och efter blott ett par minuter var han utanför staden vid korsvägen, där han skulle vika af.
Vid själfva afvisaren af sten, som lyste spökhvit på vägen, ryckte hästen till och höll på att falla. Philippe blef en sekund mycket blek. Så satte han än en gång sporren i hästens sida och sprängde in mot skogen, öfver hvilkens mörka träd stjärnorna stucko fram som blanka svärdsuddar. »Philippe de Virieu» — ropade de ur dunklet framför hans ansikte — »Philippe de Virieu!» Och natten fyllde hans lungor med sin anda, skärande och stark som sanningens egen, medan han så fort hästen förmådde red mot Frankrike.
Källa: Project Runeberg ·