Ord och Bild: 1900

från operan och konsertsalarne.

i i 7

man gärna kan önska sig. Méhul tillhör de icke få bland musikens mästare af andra rangen, hvilka fortlefva endast genom ett af sina verk, ehuru de skapat en hel mångfald. På sin höjd spelas i Frankrike ytterligare ännu en eller annan af hans uvertyrer! — den till Joseph var för öfrigt na förkortad. Man lär vid operans uppförande ha begagnat sig af ett af Weber revideradt partitur. I den sista akten hade man inlagt en tillkomponerad final i Haydn-Mozartsk stil, ehuru med instrumentation i Méhuls anda, enligt uppgift i klavérutdraget ett verk af Weigl, komponist till den på sin tid omtyckta operan »Schweizerfamiljen»; enligt en annan utsago lär den härröra från Fränzl, som verkade som kapellmästare i München.

1 titelpartiet debuterade med stor framgång en ung tenorsångare Malm (elev af hr Söderman), som sjöng den klassiska musiken med en renhet, stilfullhet och behärskning, som äro ägnade att inge de bästa förhoppningar om hans framtid, så mycket mer som han rent dramatiskt äfven förtjänar alla loford, framför allt genom det vackra framsägandet af taldialogen. Det var en välgörande frihet från all teaterscha-blon i denna framställning, något som icke i samma grad kan sägas om de öfriga uppträdande, med undantag för hr Forsell, som gjorde vackra bemödanden att ge full illusion åt den ångrande Simeon, ett parti som för öfrigt låg något högt för hans röst; hr Lundqvists vördnadsbjudande patriark-typ som Jakob är känd, likaså fru Lindens Benjamin. Som förpjes gafs Glucks lilla förtjusande herdeidyll »Vårdrottningen», där fröken Edström sympatiskt gaf en rococo-herde. Fru Lindberg var hans täcka herdinna, hr Adami gjorde en lyckad rentrée å operascenen i skepnad af en narraktig, förälskad markis, o. s. v.

Bland konserterna intages, såsom redan nämnts, en hedersplats af de fyra, som Grieg arrangerat, men som de just icke bjödo på något nytt, kan jag förbigå dem, endast framhållande, att den norsk-norske mästar-komponisten var sig lik i sin eldande inverkan på orkestern, liksom i sitt utsökta, själfulla ackompanjemang. Hans sånger framfördes äfven denna gång af fru Möller, som skilde sig från sin uppgift med vanlig intelligens, utan att dock kunna gripa oss så, som man med dylika sånger bör, och

Fot. H. Hamnqvist.

IIAROI.D BAUER.

som exempelvis fru Nina Grieg, komponistens maka, lär kunna det. Borwick, den fenomenale engelske pianisten, spelade stycken ur Holbergssuiten, den präktiga a-mollkonserten och de gripande variationerna öfver en norsk folkvisa. En nyhet var »Symfoniska dansar» för orkester, där emellertid Grieg mest upprepade sig själf — trots allt raffinemang i den ofta påfallande franska orkestreringen. Mest fängslade Grieg nu som ofta förr med körballaderna »Land-kjending» och »Foran Sydens kloster», Peer-Gynt-musiken och den elektriserande marschen ur »Sigurd Jorsalfar». Borwick gaf äfven en egen konsert med till större delen gammalklassiskt program; det tycktes som om den framstående artisten ville mer än kanske lämpligt var accentuera det elegant afslipade, sirliga, till och med litet pretiosa i. sitt spelsätt. Emellertid spelades den gamle italienaren Leos arietta verkligt förtjusande, liksom äfven Mozarts variationer, skrifna för en speldosa, men arrangerade af Borwick för piano, ett sirligt rococostycke, där den gudomlige Wolfgang Amadeos hela djupa mänsklighet dock till slut bryter igenom och tjusar oss som alltid. Schumanns fiss-moll-sonat spelades af den mångsidige artisten med samma omsorg och fina nyansering. »Kärt besvär förgäfves» ! Den äkte