Ord och Bild: 1900

ii 18 magnus josephson.

Schumann möta vi snarare i hans fantasistycken, i karnevalen, humoreskerna och Kreisleriana än i denna sonat, där den i lifvet så lakoniske och ordnjugge Schumann blifvit helt pratsam. Många intressanta och spiritu-ela saker eller fina vändningar få vi nog höra, men äfven åtskilligt af mindre intresse. Då förtjänar Schumanns sonat i g-moll vida mer att framdragas. En annan engelsk pianist, Harold Bauer, som gaf en konsert i Musikaliska akademien, intresserade oss mest genom sin manliga uppfattning af Chopin, som så många kvinnliga pianister envisas att presentera för oss såsom en hyper-nervös, kokett salongskomponist, under det att det dock finns så mycken själ, så mycken förtärande eld och glöd i dessa nyckfulla, bizarra utgjutelser af ett musikaliskt geni. Akta er, mina damer, det bränns! T. ex. denna storslagna f-moll-fantasi med sin stormande lidelse, sina stridsskildringar — det är Polens öde, som afgöres — sitt bortdöende slut. Hr Bauer spelade detta stycke med ett allvar och en kraft, en förståelse, som icke är så alldeles vanlig. Mest succés hade han dock som Liszt-spelare; också var hans utförande af en bland de roliga ungerska rhapsodierna ganska ovanligt, icke genom själfva bravuren, utan genom det sobra framförandet af alla dessa tekniskt vanskliga passager. Hr Bauer gjorde endast en kort visit i Stockholm, han hade oturen att konsertera på en rätt olämplig tid. Förmodligen återvänder han en annan gång och stannar då med bättre resultat.

Marteau, af gammalt en favorit hos Stockholms publik, gaf icke mindre än tre konserter. Hans program voro denna gång icke virtuosmässiga utan framträdde med pretention på att vara uppställda efter konstnärliga grunder. Han ville göra kammarmusik. I så fall var det ett allvarsamt missgrepp att han icke tagit med sig en verkligt framstående pianist. Nu verkade hvarken César Francks eller Sjögrens sonater så, som de skulle, och det just af denna anledning. Bättre lyckades hr Grov-lez, den åtföljande pianisten, med en sonat af Handel, och äfven Schumanns lilla förtjusande a-moll-sonat kom till sin rätt. Här var äfven hr Marteau kanske mest à so?i aise, det var verklig romantisk fläkt öfver hans föredrag. Beethoven undvek han däremot äfven denna gång att spela. Jag har en gång offentligen komplimenterat hr Mar-

teau för att han icke spelat Beethovens konsert, innan han kände sig vuxen densamma. Nu vore det dock på tiden att han en gång grep sig an med att tolka äfven denne jätte bland komponister, hvilkens violinsonater icke äro att förakta och sannerligen egentligen vida förmer än hvad både Handel och Schumann åstadkommit i denna genre. Bachs chaconne spelade Marteau däremot, och det med en flärd-löshet på samma gång som hängifvenhet, ett fullständigt uppgående i denna underbara, rika musik, som den store gamle kantorn förstod att framtrolla från violinens fyra strängar, att det visade, att den ungdomlige violinistens talang nu nått mognad. Hans sköna ton var naturligen äfven denna gång föremål för mycken beundran. Emellertid borde Marteau hålla sig för god att spela bagateller eller till och med rena obetydligheter endast för att låta höra några sköna toner. Det visar sig ju, att man kan göra succés äfven med god musik.

Af inhemska konsertgifvare har fru.Möller på en romansafton sjungit Grieg och Sinding och intresserade särskildt med den sistnämndes rika, originela och skiftande lyrik. Sedan Sinding först väckte uppmärksamhet med sin pianokvintett — af hvilken en repris nog vore välkommen — så har han låtit höra en mängd kompositioner af skiftande rang och innehåll, i olika stilar hade jag så när sagt. Alltmer har det emellertid visat sig, att han som så mången annan nordisk komponist är störst i det lilla, i det intima, skizzen och stämningsmåleriet, och framför allt större i anslaget än i själfva utarbetningen. Hans pianomusik innehåller en verklig rikedom af de underbaraste stämningsstycken. Nu framförde fru Möller, som var utmärkt disponerad och ackompanjerades med stor talang af hr Stenhammar, en mängd af de mest skiftande och dock individuelt kända sånger, af en kraft och karaktäristik som 'man knappast i denna grad tilltrott Sinding. Jag minns för ögonblicket endast den demoniskt fjättrande »Ein Weib» och den djupt originela, underbara vaggsången »Eia Popeia», men dessa två brände sig också med eldskrift denna afton in i minnet. Helt säkert har Sinding fler farger på sin palett än man trott.

Emil Sjögren gaf en konsert med egna kompositioner, däribland ett par nyheter,