Ord och Bild: 1900

från operan och konsertsalarne.

i i 9

balladen om »fru Slöje» (texten af Birger Mörner), ett synnerligen fint och själfullt stycke, i verkningsfullhet täflande med »Fogden på Tenneberg», ehuru af mindre omfång, samt en skummande och fradgande »nordisk dityramb» för piano, mindre nordisk dock än dityrambisk, men framför allt en äkta Sjögren. Vid denna konsert biträdde bland andra en svensk-amerikansk sångerska, fru Staberg-Hall, med en nordiskt skär och klar stämma. En kompositionskonsert har äfven gifvits af pianisten Lennart Lundberg, som därvid lät höra sånger och pianostycken af ofta fin och vårdad faktur, ehuru icke alltid tillräckligt fjättrande innehåll. Ett undantag utgjordes dock af den verkligt gripande sången »Violoncell» (texten af Ernst Josephson), där komponisten sjöng rit med verklig patos, och där hela den musikaliska behandlingen är i hög grad ägnad att intressera, liksom äfven är fallet med »Dold förening» (af Snoilsky) med flera sånger. Hr Lundbergs debut får betraktas som särdeles lyckad, och man motser med intresse den fortsättning å hans komponistbana, som väl icke lär utebli.

Bland våra tonsättare står Älfven f. n. i förgrunden. Därom har höstmånadernas musiklif bragt oss förnyade påminnelser i form af uppseendeväckande repriser af hans ■stora D-dur-symfoni, å andra symfonikonserten, och af hans violinsonat, å en af Aulinska kvartettens soaréer. Det vore frestande att här säga några ord om denne unge mästare och hans mästerverk; dock, det är redan så mycket skrifvet härom, att föga torde återstå att tillägga. Blott ett ville jag säga. Man har väl sällan eller aldrig hört en klassiskt byggd symfoni med ett så ungdomligt jäsande innehåll. Alfvéns musik är blodfull, har märg och must, den går icke ängsligt ur vägen ens för de bjärtaste effekter, tvärtom. Men man förlåter dem, ty de stå där icke för sin egen skull utan ingå som led i den organiska utvecklingen af denna sällsynt fast byggda musik. Önskligt vore, att denna symfoni kunde spelas upprepade gånger. I Sverige är man alldeles för ängslig att erkänna det verkligt goda som finns. Inom konsten gör litet chauvinism godt. En ny opera har man ofta tillfälle att höra väl ett dussin gånger. Ett stort, kompliceradt musikverk som denna symfoni bör höras upprepade gånger. Låt oss få en extra symfonikonsert med Alfvéns

Fot. V. Wolfenstein.

HENRI MARTEAU.

symfoni, så mycket mer som den utföres på ett sådant sätt, att hofkapellet och dess dirigent, hr W. Stenhammar, ha heder däraf. Alfvéns sonat för kanske mer direkt än symfonien tanken på Beethoven. Äfven den är ett stycke, som blixtrar af geni, är fylldt af humor, fantasi och känsla. Och under det hela går liksom en underström af något svenskt nationelt, af dold folkton. Hvilka skatter bör icke denne unge man, som redan gifvit oss så mycket, kunna skänka vår svenska konst!

Tag nämnde Wilh. Stenhammars namn. Låt mig sluta min kortfattade och kanske väl summariska revy, där jag bl. a. icke haft plats att omnämna våra stora musiksällskaps konserter, ett förbiseende som skall repareras i vår, då de haft nyheter att framföra, med att uttala en lyckönskan till vår opera att ha förvärfvat sig denna dugande unga svenska kapacitet som kapellmästare. Af hr Stenhammars konstnärliga sträfvanden och varma hänförelse har man rätt att vänta sig en verksamhet till verklig fromma för konsten. Må hans