Ord och Bild: 1900

karl af geijerstams efterlämnade skrifter.

121

ter sig för mig lyckligt både i inre och yttre måtto, om jag är öfverhopad af de lyckans håfvor, som för mig utgöra tillvarons önskvärda rikedom, en hustru, släktingar och vänner, som jag älskar, yttre uppskattning, ett rikligt dagligt bröd, ymnigt tillfälle till intellektuela njutningar af alla slag i en krets, som förstår mig — om jag, trots allt detta/ åter känner detta obeskrifliga vemod, denna längtan, som är min världssmärta, om jag känner en stilla fröjd vid tanken att bli beröfvad lifvets tunga — huru skall jag förklara min egen gåta, denna längtan till något annat, som förföljt mig från ungdomen?

Ungefär sådan är den bild af Karl af Geijerstam, som i denna bok i otydliga men dock kraftiga konturer gifves oss, och den sammanfaller i allt väsentligt med den personliga bild hans förtrogna fingo af hans älskvärda grubblarnatar med dess barnsliga ömhetsbehof och dess ästetiska fullkomlig-lietskraf — idealisten utan fruktan och tadel, parad med en ren förståndsmänniska af nutidens exakta typ. Hvad ingen någonsin kunde rätt förstå hos honom, var en viss förening af älskvärd blidhet, outtömlig lifslust, strålande ungdomsglädje och förmåga att likasom meddela åt sin krets intrycket af sundaste njutning af nuet — och det lika kraftigt utpräglade draget af saknad, af vemod, af känsla af lifvets intighet. Så gick denne solskensgosse, sammansatt af solstrålar och godt lynne och tillika med svidande smärta erfarande framtidsskuggornas dunkel, in i dödens mörker utan att ett ögonblick svika sig själf, utan att detta mörker förmådde besegra honom — ljusets, forskningens orädde son som han var —, nöjd att hafva lefvat, nöjd att få dö, »-tacksam för allt som varit, fordringslös mot allt kommande. Han trodde icke på någon återuppståndelse, men han var icke heller alldeles säker på, att döden var slutet — här var han fullständigt agnostiker, dock med stark dragning åt åsikten om det in-dividuela lifsljusets totala slocknande i och med döden — och detta förgängelseperspektiv gjorde honom aldrig upprorisk. Jag talade ofta med honom därom, och det var en af våra få punkter af oöfverensstämmel-se, att jag icke kunde förmå honom att förstå ett sådant evighetsbehof och tviflet därpå som en källa till olycka. Ja, däri låg nog ett slags särmärke för hans per-

Amatörfot.

KARL AF GEIJERSTAM.

sonlighet, att han ägde den opersonliga uppoffringens energi, på samma gång kanske ingen mera ungdomligt romantiskt än han behöfde de närmastes eko och hjärta, ingen med mera vek ungdomsglöd både kunde vara son, make och vän. Hans ansikte bokstafligen lyste, icke vid högtidliga tillfällen men i hvardagslag, så ofta han hade utsikten att ge och mottaga andligt utbyte — låt oss säga vid en middag, oftast i hans hem, hvarvid man idkade gemensamt diskussions-, vänskaps- och familjelif. Då dukades lekamliga och andliga håfvor fram, och det saknades aldrig efterrätt hvarken lekamligen eller andligen. Ty väl hade han stark böjelse för det abstrakta resonerandet, men konstens glada dessert blef alltid tillgodosedd, och väl var bordet dukadt med kraftig föda, men det barnsliga draget kom också fram i den lekamliga välfägnaden — han tyckte om sötsaker, och våra protester hjälpte ej — sylten och frukten ville han hafva. Alla dessa småsaker kunna kanske ge ett begrepp om hans vänsällhet och därmed också om den oersättliga tomhet luckan på hans plats efterlämnar för de öfverlefvande. Jag har aldrig