Ord och Bild: 1900

I 20

heI,len lindgren.

sett en så duktig karl vara så mycket af ■öm kvinna, ett så praktiskt och teoretiskt resonerande hufvud vara så mycket af ömtåligt hjärta och gladt barn.

Det var kanske denna konflikt mellan det opersonliga och det personliga i hans lifsuppfattning, som gaf denna dess förnämsta originalitet. Ty det ligger i öppen dag, att hans intressen i all synnerhet voro sociala och icke individu-ela, att han med den religiösa känsla, som andra människor endast pläga bestå personliga välfärdsfrågor, omfattade den stora frågan, hvart mänskligheten går. Det blef honom därför ett hot för det han ansåg det bästa i sin ungdoms lifaktighet, ett ålderdomstecken, som fyllde honom med djupt vemod, att märka hos sig själf, att med framskridande ålder och mera stadgade lifsförhållanden smärtan, längtan, sträfvandet efter det ideala i någon mån försvagades och efterträddes af en viss maklighet,' en — som han envist ville uttyda det — resignation och ett »slå sig till ro» vid den egna tillvarons köttgrytor. Fåfängt sökte man trösta honom öfver minskningen i den forna ungdomsentusiasmen, han sörjde öfver förlusten af det för ungdomen karaktäristiska, det formlöst mystiska, jagandet efter svar på alla gåtor, efter medkänsla med allt i himmel och på jord.

Det var emellertid nu han trodde sig finna förklaringen till vår tro på lifvet som ett godt i motsats till pessimismen däri, att bakom alla de resultat vi nå, hvilkas litenhet vi förakta, bakom det positiva, -som vi lyckas förverkliga, som alltid efterlämnar känslan af missnöje med oss själfva, ligger en mystisk urkraft, det omedvetna, som utgör vår innersta dröm och förhoppning.

Geijerstam hann aldrig att utprägla denna tanke till full klarhet, men den finnes redan i en af hans första uppsatser, den om medvetenhet och omedvetenhet, och den återfinnes klarare uttryckt i det posthuma utkastet Om lifvet som mysterium.

Hans sätt att uppfatta denna lifsgåta, som för mig tycktes äga så mycken fränd-

skap med vissa Fichteska och Schellingska uppslag, var så afgjordt exakt och modernt positivt, att han ej gaf sig ro med en undersökning blott därför, att forskningen hos dessa författare gafs i metafysisk form, medan han gärna genomplöjde Langes

Materialismc7is historia.

*

Ser man denna bok med kritiska ögon, torde man böra säga, att de litterära uppsatser, som afsluta den, äro svagast, de som behandla Heidenstam och Strindberg. Måhända låg orsaken därtill i författarens böjelse för tro, hopp och kärlek, som lät honom ogärna se skalden både som kritiker och skeptiker. Måhända är bland de resonerande uppsatserna Naturvetenskapernas betydelse för ett världsåskådning att ställa främst. Högsta intresset som filosofiskt tankefragment tillfaller de posthuma anteckningarna: Om lifvet som mysterium.

De biografiska själfmeddelelser, boken ger oss, måste emellertid alltid räknas till det tyngst vägande af dess innehåll. Vare sig vi fästa oss vid Ett minne eller vid den faktiskt intressanta Den tiden jag arbetade på verkstad, möter oss en sådan där rättframhet i känsla och uppfattning, som man ej glömmer och som är rudimaterien för konstnären. Tänka vi åter på Dagboksanteckningarnas få sidor, finns där allt detta intima, som jag ville kalla det glimmande under askan, som utmärker vårt lifs eviga kärlek till förgångna stadier. Huru mycket borde icke här tilläggas om bokens allra djupaste ställning till lifsfrågorna, men en sådan kritik måste lämnas å sido såsom alltför utrymmeskräfvande.

Inledningen af Ellen Key hör till bokens prydnader. Kanske någon gång alltför monumental i måttet, är denna biografi så sann och sympatisk och därjämte så vältalig, att man ibland med ett vemodigt löje erinrar sig den gamla franska kvickheten: det vore ett nöje att dö bara för att få läsa sin biografi af hr X.