Ord och Bild: 1900

SVENSK FILOSOFI. I J I

att -filosofien öfver hufvud har sina arbetare och utöfvare, dessa må sedan beröra sig med hvarandra bäst de det gitta.

Filosofiens utöfvare här i Sverige äro för ögonblicket ganska talrika. Som antydt, utgör sedan en tid Göteborgs högskola en härd för filosofisk vetenskap. Och den förste innehafvaren där af den filosofiska lärostolen, professor Vitalis Norström, torde för närvarande i själfva verket vara vår mest betydande tänkare och skriftställare inom det rent filosofiska området.

Norström är i alla händelser den mest prononcerade karaktären inom vår samtida filosofi. Utgången från den boströmska skolan, är hans själfständighet under det senare skedet af hans utveckling obestridlig. Hans sanningssökande är ock af det äkta slag som, oberördt af bimotiv, besjälas af det rena intresset för sanningsidén själf. Därtill kommer det nästan hotfulla allvar, hvilket liksom i mörka dyningar här och hvar drager fram genom hans tankeutvecklingar. Lägges till detta det icke ringa mått af själfkänsla, som låter sig förnimmas i hans framställningar, och det intryck man far, att han anser sig hafva alla andra fifosofier liksom under sig, blir det uppenbart, att det framhäfda draget af utpräglad karaktär måste blifva det utmärkande för Norströms tänkarepersonlighet.

Men hvad som mer än annat gör ett filosofiskt tänkande betydande är naturligtvis dess originalitet. Och det skall ej nekas, att den norströmska filosofien företer åtskilliga originela drag. Så redan försöket att föresätta fifosofien en alldeles ny hufvud-uppgift -—- hvarom mera i det följande.

Norström är systematiker, ehuru icke i den bemärkelse, som dock synes oss grundlägga den högsta formen af filosofisk systematik, nämligen den som främst uppfordrar till en systematisk behandling af de olika filosofiska specialvetenskaperna och deras inställning som integrerande delar i ett slags filosofisk encyklopedi. Norström är fastmer systematiker i den meningen, att han arbetar i ett bestämdt fiiosofiskt systems riktning. I den andan är hans grundläggande arbete: Hvad innebär en modern ståndpunkt i filosofien? anlagdt, ett arbete som, en gång färdigt, skall blifva ett äfven till det yttre omfånget imponerande verk. I detsamma existerar en fond af grundtankar,

VITALIS NORSTRÖM.

som gå på samma gång ovanligt djupt och ovanligt högt, men det finnes där icke blott tankar utan äfven stämning, den mystiska idéstämning, som hvilar öfver ett själfullt försök att återföra vårt yttre och inre lif till dess sista ideela förutsättningar. »Ståndpunktsfilosofien» är således något att fördjupa sig i och något, som därför äfven fördjupar den läsare, som förmår intränga i densamma. Till denna första afdelning af det norströmska hufvudarbetet sluta sig redan trenne andra afhandlingar, af hvilka tvenne: Några grunddrag hos vår tids kultur (1898) och Hvad är sanning? (1899) kunna anses omedelbart ansluta sig till det samma, under det den tredje Till Platos idélära (1899) betecknar ett nytt själfständigt uppslag, hvilket dock är af en omisskännelig samhörighet med den norströmska filosofien i dess helhet. Ja, man behöfver i själfva verket icke tveka att beteckna denna filosofis allra innersta kärna som ett slags hypermodern platonsk idélära.

För att antyda hvad detta innebär må först några upplysningar lämnas om de vägar, på hvilka det norströmska filosofe-