Ord och Bild: 1900

KARL XIV JOHANS-UTSTÄLLNINGEN. 241 I

ken, som dock icke tyckes falla honom i smaken, att döma däraf att han synes på väg att draga sig ur spelet. Denna lustiga komposition är ett bland de bättre af de många flygblad, som vid tidpunkten för Napoleons fall spredos i tusental i såväl Europa som Amerika, och hvilka på den tiden spelade samma roll som skämttidningarna i våra dagar.

I den unge Napoleons och den unge Berna-dotte's hjärtan intog som bekant mille Désirée Clary en af många afundad plats. Föremål för bägges ömma låga, blef hon vid 17 års ålder förlofvad med Napoleon, som hon då kallade le meilleur garçon du nionde. Förhållandena kommo dock snart att skilja dem åt, och Napoleon gifte sig i stället med änkefru Beauharnais, såsom hans äldre bror Joseph i sina memoarer då kallade den blifvande kejsarinnan Joséphine. Snart fick också Désirée skäl att ändra sitt omdöme om Napoleon, och sedan hon gifvit general Bernadotte sitt ja, motiverade hon detta i ett bref bland annat med följande ord: »J'ai con-senti à lepouser, lorsqu'on m'a dit qu'il était homme à tenir tète à Napoléon.» Huru den 20-åriga bruden såg ut, därom gifver oss hennes väninna, den bekanta memoarförfattarinnan m:me d'Abrantés en antydan i följande ord: »Hon hade mycket vackra ögon och ett mycket vackert småleende; hennes växt var lagom fyllig, och hon var en mycket behaglig personlighet.» Och hon tillägger: »Hon älskade sin man, såsom helt naturligt var; men denna kärlek blef ett riktigt plågoris för den stackars béarnesaren, som icke var någon to-

diadem af guld med äkta pärlor och kameer.

Tillhör H. K. H. Prins Eugen.

manhjälte och stundom till och med kände sig högeligen besvärad af sin rol. Hon grät nämligen jämt. När han var borta från henne, grät hon därför att han ej var hos henne; när han tänkte fara bort, grät hon också, och när han kom tillbaka, grät hon därför att han inom åtta dagar åter skulle resa sin väg.»

Här återgifna porträtt, som är måladt några år senare, kompletterar på ett vackert sätt dessa m.me d'Abrantés' ord. Vi se den blifvande drottningen sittande i ett präktigt inredt slottsgemak, hvars eldröda soffa bildar ett starkt afbrott mot den gröna golfmattan. Hon är iklädd svart sammetsdräkt med hvit tyll på ärmpuffarna och kring lifvet ett hvitt tyllskärp, med hvars ändar den högra handen leker. Den lilla foten hvilar, iklädd en hvit sidensko, på en purpurröd guldgalonerad sammetskudde, och ett pärlband utgör hårets enda prydnad. Ett drömmande drag utbreder sig öfver hennes ansikte och förlänar detsamma något obestämdt; man vet icke, om det skall upplösa sig i ett småleende eller vara ett uttryck för den melankoliska och romantiska stämning, som