Sida 227
Karl XIV Johans-utställningen. Af Ludvig Looström. Med 16 bilder
KARL XIV JOHANS-UTSTÄLLNINGEN.
215 I
empirestilen — hade icke bördens företräden att räkna med, när det skulle uppträda imponerande. Det var i detta afseende så godt som uteslutande hän-visadt till sin från slagfälten hemförda gloire och till den yttre ståt, hvarmed detsamma i sitt uppträdande kunde omgifva sig. Napoleon, kommen till makten, insåg detta och begagnade sig däraf
både före och efter kejsarkröningen. Han ville äfven ur praktsynpunkt slå världen med häpnad, och han ryggade lika litet i detta som i andra afseenden tillbaka för medlen. Redan som förste konsul uttog han den ryktbara solitären, •den s. k. Regenten, den näst största bland världens alla diamanter, ur franska statens skattkammare och insatte densamma som knapp i sitt värjfäste. Hans
hofjuvelerare och hofmodist, Marguerite, bokstafligen öfversållade den dräkt han bar vid högtidligare tillfällen med juveler, så att kejsaren då, enligt en samtida anteckning, såg ut som en vandrande spegel, på hvars yta allt gnistrade. Denna smak delades afkejsarinnanjoséphine, som ägde kreolskans instinktiva tycke för pärlor och juveler, icke minst för de
färgade ädelstenarna och halfädelstenarna, såsom smaragden, safiren, topasen, aqua-marinen och i all synnerhet ametisten, ja, äfven så i sig själfva jämförelsevis värdelösa substanser som kaméen, lavan och malakiten togos rikligen i anspråk för guldinfattning o. d., för att göra dräktens smyckande mera i ögonen fallande.
Från Tuilerierna utbredde sig detta mode till det öfriga Paris, från Paris
Källa: Project Runeberg ·