Ord och Bild: 1900

DET HUNDRADE HÄFTET.

22 7

framställningskonst hafva läsarna af »Ord och bild» fått en föreställning genom hans uppsatser »Familjeinteriörer frän trettioåriga krigets tid» och »Spanskgrandezza» (i andra och tredje årgångarna).

På den svenska historiens fält rörde sig" äfven Ellen Fries († den 31 mars d. å.), Sveriges första kvinnliga filosofie doktor, och äfven hon ägde förmågan att göra häfden lefvande för sina läsare. Hennes tid delades emellan befattningen såsom studierektor vid Ahlinska skolans gymnasialafdelning och historiskt författarskap. De grundliga insikter, hon under sin studier förvärfvat, använde hon gärna äfven för populärt skriftställeri, och i sina arbeten »Märkvärdiga kvinnor» och »Teckningar ur den svenska adelns familjelif i den gamla tiden» talar hon visserligen med forskarens allvar men också med kvinnans värme om de lifs-områden, omkring hvilka de kvinnliga intressena företrädesvis röra sig. I »Ord och bild» har hon (i andra årgången) offentliggjort en reseskildring af den gamla bayerska staden Rothenburg ob der Tauber, hvilken lockat mången senare resande att uppsöka denna undangömda skattkammare för medeltidsarkitektur, samt (i fjärde årgången) »En historisk vandring genom Stockholm» —en sammanfattning af en serie föredrag öfver hufvudstadens byggnadsminnen, hvari hon kraftigt förfäktar dessas pietetsfulla bevarande under den nydaning, som Stockholm håller på att undergå. Ännu ett bidrag af Ellen Fries kommer våra läsare till godo. Vi hafva nämligen kort före hennes frånfälle mottagit en pä observationer i första hand grundad studie öfver »Holländskt folklynne och holländsk konst».

Med namnet Karl A. Tavaststjerna ledas tankarna till de jäsande sjuttio-och åttiotalen, ur hvilkas omsmältnings-processer framgått och danats de flesta af de begäfningar, som nu äro verk-

samma inom litteraturen. Och hvar skulle det jäsa, om icke i denna våldsamma, ömtåliga och veka skaldesjäl! Den Valborgsmässoeld, som ungdomen går ut att se på och fröjdas åt, när de första vårdagarna äro inne, brann för honom ej i några flyktiga stunder — den stod för honom som den fyrbåk, efter hvilken han ständigt styrde sin kosa, någon annan kände han icke. Han misstrodde världen från den stund han förnam dess afvoghet eller likgiltighet för hans hänförelse och hans framtidshopp. Hans skepsis och ironi äro alltigenom den kränkte idealistens. I lif som i diktning var han en de starka, häftiga impulsernas man. Därför var han i all synnerhet lyriker. Hans hand ägde en öm konstnärlighet, när den fattade i lyrans strängar. Man märker, huru han ofta sjungit sig lycklig igen, när lifvet synts honom som mest kulet.

Hans barndoms- och ungdomshistoria har nyligen tecknats (i Atheneum) af