Sida 248
Det hundrade häftet. Af Karl Wåhlin. Med 6 bilder
2 36
KARL WÅHLIN.
EMIL KLEEN.
Verner Söderhjelm, af hvars hand vi hoppas få mottaga hans fullständiga biografi. I samma tidskrift har Ellen Key på sitt eget vackra sätt gifvit oss en helhetsbild af honom.
I »Ord och bild» har Tavaststjerna medverkat både under eget namn med uppsatsen »Helsingfors i sina monument» (i femte årgången), under signaturen Finke Finne med »Sekularparentation i ordenskapitlet Den svenska Pinden, hållet öfver stormästaren Karl Mikael Bellman pä hundrade årsdagen af hans död» (i fjärde årgången) och under signaturen Per Spicax med »Litteraturbref från Finland» samt »Kalevala och den finska konsten» (i första årgången). Efter hans död (den 20 mars 1898) inflöt prosadikten »Än lefva de gamle gudar!» och samtidigt en minnesruna öfver honom af den unge finske skalden Arvid Mörne.1
1 Porträtt åtföljer denna uppsats.
En med Tavaststjerna i kraftgenialitet och spontant lynne befryndad natur var Pelle Molin, som den 27 april 1896 helt ung afled i Bodö på Lofoten. Då hans berättelser »Tack ska' du ha» och »En ringdans medan mor väntar» 1895 stodo att läsa i »Ord och bild», var han ännu en i litterära kretsar okänd man, och först genom Gustaf af Geijerstams uppsats i »Ord och bild» »Ett svenskt skaldeöde» (1896) riktades allmänhetens uppmärksamhet på den då redan bortgångne författarens lif och verk.1 Hans sedermera utgifna efterlämnade skrifter, den lilla volymen »Ådalens poesi», låta honom framstå icke blott såsom en ursprunglig och kraftig skildrare af folklif och natur i Norrland utan nästan såsom den litteräre upptäckaren af denna vår nordliga landsända med dess outtömliga tillgångar äfven på sägnernas virke och lynnets malm.
Om Molin företedde påfallande lynneslikheter med Tavaststjerna, så var däremot Karl af Geijerstam med sitt blida och reflekterande lynne den senares fullkomliga motsats, hvilket ej hindrade att de lifligt sympatiserade med hvarandra. Geijerstam hade tidigt bestämt sig för ingeniörsbanan och blef tjänsteman i kongl, patent-och registreringsverket; men hans egentliga lifsintressen lågo åt det filosofiska hållet. Hans tänkande hade fått sin form och prägel i synnerhet af Herbert Spencer. Ingen författare af hans gerteration har så öppet och oförbehållsamt som han uttalat sig om sina inre upplefvelser. Man får vid läsningen af hans efterlämnade skrifter intrycket af en människa, som hade helt andra begrepp om stort och litet, om hufvudsak och bisak än de i världen allmänt gängse, af en natur, som sökte sanning och klarhet i lifvets djupaste frågor med samma
1 Porträtt åtföljer denna uppsats.
Källa: Project Runeberg ·