Ord och Bild: 1900

12

GUSTAV HETSCH.

Holm och tenoren Erik Schmedes ha ju gjort lycka i utlandet (respektive Dusseldorf och Wien). Hans stämmas charme, hans naturliga, musikaliska sångsätt och hans öfverraskande dramatiska talang göra det lätt för honom att distansera de andra. Var hans debut full af löften, så har han i sina senare partier mer än infriat dem. Hans Vifandaka var en hvad sången beträffar oemotståndlig prestation, och som Don José i »Carmen» företedde han dessutom framstående skådespelarekonst; så mänskligt äkta och gripande framställde han den förälskade korporalen, att det näppeligen kan göras bättre. Och nu på allra sista tiden har han mäktat försona Köpenhamnarna med Bizets »Pärlfiskarna», som utan honom knappast skulle slagit an så pass som den gjorde.

Omkring herr Herold som centrum gruppera sig .de yngre operakrafterna.

De röstbegåfvade hjältinnesopranerna fru Johanne Brun och fru Emilie Ulrich, f. Boserup, af hvilka den förra nu lämnar scenen tillsammans med sin man, Fr. Brun, under det man af den senares vackra röst och utprägladt dramatiska talang får vänta sig ännu mången intressant prestation. Den täcka, intagande sopranen fröken Ida Moller, hvars egentliga fack är ingenuen och subretten, och den temperamentfulla, intelligenta, för scenen skapade mezzosopranen fröken Margrethe Boeck, hvars Carmen och pagen i »Figaros bröllop» både musikaliskt och dramatiskt erbjuda stor njutning. Slutligen den ypperliga altsångerskan fröken Krarup-Hansen, som på sin tid medverkade vid musikfesten i Stockholm, innan hon ännu var känd i Köpenhamn, och som med sin Orpheus och sin Azucena hastigt har tillvunnit sig en position.

På svärdssidan dessutom herr Cornelius Petersen med en vek och inställsam tenorbaryton, herr Agerholm med en deciderad buflatenor och de hvar på sitt sätt lofvande bassångarna herrar Max Miiller, V. Lineke och Helge Nissen, af hvilka den sistnämnde för närvarande synes stå i främsta rummet och besitta största auktoriteten på scenen.

Det är sålunda en efter våra förhållanden högst respektabel skara af unga, talangfulla krafter, som operan i Köpenhamn för ögonblicket har att uppvisa. Och det finns tecken som tyda på att till-

gången på unga sångarämnen kan bli ännu större, -—- om bara operan hade användning för en talrikare personal!

Men som sagdt, operaverksamheten är ju för närvarande ganska obetydlig — för närvarande, det vill säga till dess operan jämte baletten blir allenastående i den nuvarande kongliga teaterbyggningen och det reciterande skådespelet flyttas till sitt eget hus och på sin egen seen.

Bristen på en tillfyllestgörande operaverksamhet har helt naturligt förorsakat, att åtskilliga konsertgifvare ha bemödat sig att efter förmåga godtgöra det försummade och hjälpa upp de ogynnsamma förhållandena.

Det mest storslagna och tillika mest stilfulla försöket i denna riktning var det uppförande af »Siegfrieds» första akt, som »de filharmoniska konserterna» under ledning af kompositören professor Victor Bendix föranstaltade för någon tid sedan. Att presentera Wagners musikdramer från en konserttribun, med synlig orkester, med dirigent och solister i frack, utan agerande och utan dekorationer är ju alltid ett prekärt företag, och effekten kan naturligtvis aldrig bli den åsyftade. Men om man inte kan få allt, så får man vara glad åt en smakbit, och som sådan betraktad var framförandet af »Siegfried»-fragmentet särdeles vällyckadt.

Genom uppbjudande af stort tålamod, energi och omtanke och en musikalisk förmåga, som man måste skänka sitt högsta erkännande, hade det lyckats professor Bendix — hvars dirigentbegåfning småningom har nått fram till att värderas efter förtjänst här i staden — att instruera den 80 man starka orkestern, så att den rådde på det komplicerade wagnerska partituret förvånande bra. Men icke nog därmed: dessutom hade han förmått tre tyska Wagner-specialister att komma till Köpenhamn för att utföra solopartierna vid denna konsert, nämligen doktor Otto Briess-meister från Breslau (Siegfried), Marion från Leipzig (Mime) och Max Dawison från Paag (Wotan). Särskildt den sistnämndes härliga basbaryton och myndiga föredrag gjorde ett mäktigt intryck, men för öfrigt förtjänade hela uppförandet, hvilket var som en vederkvickande fläkt utifrån den stora musikvärlden, tillfullo det