Ord och Bild: 1900

FRU KERFSTEDTS SENASTE NOVELLSAMLING.

297

som de äkta konstnärerna alltid göra. Alltid gäller den regeln för den äkta, varma konstnärsnaturen — antingen kan han skildra helt eller icke alls, åtminstone vida sämre än de allra skickligaste konsthandt-verkarne.

Det fordringslösa i dessa berättelsers yttre habitus har icke ländt dem till fördel i jullitteraturens störtflod. Allmänheten har tagit reda på dem, kritiken kommer att göra det — mera än vi någonsin kunna ana — det är min enskilda öfvertygelse.

Hos henne finnes alltid denna intimitet, denna själsförtrolighet med det skildrade, som med ens försätter oss utom oss själfva och i lefvande samband med äfven det för oss främmande. Stationsskrifvarens hustru i En julafton får oss genast att lyssna till hennes samtal med sin man, därför att han och hon på julaftonsmorgonen lyckas direkt försätta oss in i ett mindre ämbetsmannahem med alla dess svärande motsatser. Hemlifvets debet och kredit få vi en inblick i — kärleken mellan makarna, bägges uppoffring för hvarandra i striden för tillvaron, bägges önskan att trösta hvarandra för det klena ekonomiska resultatet af all deras sträfvan, bägges förhoppningsfulla afskedskyss, som betyder: i morgon kommer väl åter en dag, bägges kamp i förlitan på hvarandra och bägges inre, omsorgsfullt dolda ångest öfver att allt synes så mörkt och att de måste trefva i detta mörker, visserligen med glädje öfver hvarandra och barnen men utan yttre solstråle -— ett hvardagslifs sorg utan braskande, utan stora åtbörder, ett litet lif, som innehåller ett stort lif — kärlekens uppoffring och kärlekens tröstlöshet, när den icke har sin lifsluft: lyckan äfven i det yttre. Det är för öfrigt icke för djärft att påstå, att det ligger på samma gång något mycket subjektivt och något af konstens objektiva utanförstående i fru Kerf-stedts berättelser i allmänhet.

I en af dessa berättelser — i Bara en klädning — är t. ex. ämnet så litet, att det får hela sin hjärterörande förmåga af den varma sympati, som gör miniatyren till en världslifsbild, hvilken handlar om, huru mycket våra små förhoppningar väga för oss själfva, huru oändligt ljusbringande en annan människas själfuppoffring i ett kritiskt ögonblick för oss kan vara. Frågan gäller ju för Olga blott, huruvida »bara en

Fot. Gösta Florman.

AMANDA KF.RFSTEDT.

klädning», denna verhängnissvolle klädning, för henne skall bli färdig eller ej. Olgas fingrar skola sy den — i så fall skall hon tillbringa hela sin natt på sy-atelieren, då får hon icke gå på bal, då blir fästmannen, som väntar utanför, ond, då bli Olgas arbete, uppoffringar och hopp gäckade, hennes under en hel veckas möda hoparbetade balparyr, bestyret med det friserade håret — allt är gäckadt. Hennes ungdomliga hjärta skall klappa af hat och förbittring mot den kalla världen, mot gemena arbetsgifvare, hennes kudde skall vätas af tårar under en natt, mörkare än vanligt i hennes usla lilla hybble, en natt under hvilken hon skall veta, att »han» dansar med andra och kanske misstror hennes kärlek, därför att hon icke gjort sig lös.

Då hörs en röst från syatelierns hörn i den sömniga aftonbelysningen. »Olga får gå.» Det är den ofärdiga Fredrika, själf bedragen på all kärlekslycka, som talar drifven af ett oemotståndligt behof att se solsken i en annans blick, när för henne lyckans solsken för alltid är förmörkadt, något af samma slag som burfågelns kvitter till en annan fågel bortom rutan. Och bort hoppar Olga, lätt som en fågel i hjärta och fötter, jublande i himmelshöjd öfver att hatten är så vacker, balsalen så