Ord och Bild: 1900

298

HELLEN LINDGREN.

nära öch fästmannen så glad. Ett helt litet miniatyrporträtt, icke sant? af en arbeterskas lif, men huru mycket af löje och tårar innehåller det icke, och huru oreflekteradt allegoriskt af allt människolif — såsom det äkta konstverket alltid är!

Det skulle högeligen fresta mig att ingå på en mera djupgående skildring af Bränningar, den berättelse som gett samlingen dess namn, som kanske är samlingens förnämsta prydnad på samma gång som dess svaghet. Löjtnantens sammanträffande med Solens blomster är förträffligt, förförelsescenen är däremot icke lyckad och hvad därefter följer verkar icke naturligt, därför att. . . därför att författarinnan vill icke skildra. Det underliga skärgårdsfolkets afskilda tillvaro, dess sträfva pliktbegrepp enligt schartauansk måttstock förefaller kanske den stockholmska läsekretsen fantastiskt, men är — faktiskt riktigt.

En underlig blandning af skuggor och dagrar återfinner man alltid hos fru Kerf-stedt. Oblandadt glad är ingen af dessa skizzer, allt för mycket af lifvets ödeskamp återfinner man i dem, för att de skulle verka så, men alltid är det ett ackord i dem, i hvilket disharmonien upplöses. Måhända med undantag af Bengta, där den trogna kärleken får sitt svar i menedarens kärleksbekännelse, har hon öfverallt tecknat storheten bakom den mänskliga svagheten. Särskildt betecknande i detta fall är den gamle afsatte presten i En resenär, hvilken såsom allmosetagare far omkring från prästgård till prästgård, medan han dock bär sitt hufvud högt under all tillbörlig ödmjukhet och ceremoniös sirlighet. Bakom hans vagabondlif döljer sig så mycken trotsig själfständighet, bakom hans högmods-druckenhet så mycken gråtande stolthet, att han icke blott verkar som utan är en, låt vara — groteskt tragisk figur, en kung Lear utan kungarike, en afsatt kung. Hans blott af honom själf kända anspråk hvila på de inteckningar, de penningesummor, som han bär i sin luggslitna nattsäck, och som han använder att tända brasan med en natt, när han i ett kallt gästrum i prästgården är sömndrucken. Nu är allt slut. Han är helt och hållet den vacklande tiggaren, som ej har pänningens stöd, och när han kommer fram till sin oäkta dotter, som han nyss förut bortstött och föraktat, stammar han: Hem! Arbete! allt det, som han

nyss föraktat, ser han i öfvergifvenhetens klarsynthet, att han bort älska. Hela hans lifs falska stolthet har ramlat. Och så dör han, och när prästen kommer och ser denna ruin af ett människolif, säger han vackert: »Ja, noga sedt, kunna vi kanske inte göra

mycket annat än längta efter kärlek. »

*

Amanda Kerfstedt hör icke till pedanterna eller till de glädjefientliga. Hon hör till dem, som ha lefvat sig in i de högre intressenas allvarssfär så djupt, att de erfara ett visst främlingsskap för lifvets maskeradnöjen. Jag sätter henne i klassen af dessa samvetsgranna, samvetsömma, människovänliga hjärtan, på hvilka lifvets allvar en gång för alla satt sitt märke och ur hvilkas anletsdrag det bortbränt det tanklösa jublet, som kommer af den åtminstone momentana glömskan af mänsklig nöd.

I deras inre dallrar ordlöst en ständig bön om nåd och förbarmande med dem, som äro i fara att förlora sin lycka. De äro icke alls hvarken pjunkiga eller stereotypt medlidsamma, men deras själsinstrument är stämdt i medlidandets klangfärg. I deras djuphet i blicken afspeglar sig en filosofisk-etisk värdering, som i allt inlägger en mening för framtiden. Det rent barnsliga är aldrig fullt sympatiskt för dem, äfven när de fullt kunna förstå den skiftningsrikedom af lif, som ligger både i barn-domsöfvermod och ungdomskraft. De kunna icke med öfvertygelse spela en annan rol än sin egen på sällskapslifvets teater, icke gå utom sig själfva — de förstå icke half-heten i hvad det än må vara. Däraf uppstår den egendomlighet, hvarpå de kunna kännas igen, att de äro tyngre än andra — icke tråkigt tyngre, tvärtom ofta roligt tyngre men — tyngre. Motsatsen till dem är Shaksperes näbbiga Beatrice, som föddes »när en stjärna dansade». De förstå måhända dikten, kanske kurtisleken också, men de kunna icke förstå dem som innehållet i ett lif. Det gripande i lifsdramat med kallnande vänskap och kallnande kärlek berör dem med pinsamheten hos ett trohetsbrott -—- det är öfver hufvud taget omöjligt för dem att begripa det öfvergående. Utan att själfva veta det, kunna de vara stämningsmänniskor, men de er-