Ord och Bild: 1900

FRU KERFSTEDTS SENASTE NOVELLSAMLING.

299

känna det aldrig. Allt hos dem och andra antar den kämpamässiga gestalten af en lifskamp. Det finns inga småsaker. De kunna icke halfsofva eller vegetera. De bästa och högsta kvinnliga diktarbegåfnin-garna i vårt sekel höra dit, så t. ex. Felicia Hemans, Elizabeth Barrett Browning och George Eliot.

Det är dock först genom att jämföra dessa samvetsgranna etiska naturer med deras motsatser, världsbarnen, man upptäcker deras storhet, kanske också deras ensidighet. För världsbarnen innebär lifvet i sin helhet ett borgerligt drama med lika mycket lek som allvar, lika mycket otrohet som trohet, lika mycket nyck som planmässighet. På det hela taget är det för dem en fars, som blott har tragediens form, en fars, hvarest de medspelande, som trott och hoppats på ett sken och blifvit bedragna, mycket lätt trösta sig, lika lätt som de, hvilka gett anledning till ett sådant sken, glömma sina löften eller »ingenting mena». Deras uppfattning är, att lifvet skall gå i detta ständiga kretslopp af nya förhållanden, och de anse, att de experimentlystna, som lätt bryta, äro mycket bättre i samförstånd med alla jordiska vanors inrättning än de andra eller de, som hålla fast. De skulle nästan vilja påstå, att den stora och starka natur, som i allt vill antingen gripa en vinst för lifvet eller skåda en förlust, är fången i en osann storhetsvision af tillvaron. Äro de något af teoretiker, påstå de, att högtidlighet i känslan på sin höjd är en helgdagsförnimmelse, som bör kunna utbytas mot hvardagslifvets lätta ombytlighet, och att man i detta fall undslipper obehaget både af att behöfva hysa så starkt medlidande med »offren», om dessa trösta sig, och så starkt förakt för hasardspelarna på världsmarknaden.

Emellertid — om också icke dessa tendenser äro alldeles utan sin kärna af sundt bondförstånd, är dock tanken på det viktiga i ett lifssteg och sympatien med de trogna en adelsegenskap, som ger lifvet en högre mening och ett djupare sammanhang. Det är också därför vi bland den förra kategorien finna de människor, hvilkas uppoffringsförmåga är störst och hvilkas närvaro är efterlängtad af de nödlidande och dem, som behöfva tröstas. Denna böjelse för missionsverksamhet skall aldrig kunna

lösgöra sig från tanken på ett ändamål med tillvaron, medan däremot det estetiska grundlynnet alltid sträfvar åt det ändamålslösa som målet och i det eviga frågandet efter nyttan just ser en dödssynd mot glädjen, som lefver ett frihetens och partielt också ett själfsvåldets lif.

Fru Kerfstedt hör till den förra diktarskolans kvinnor: de, som behöfva ett lifs-djupt innehåll, som behöfva en högre lifs-fullhet än lekens och som därför aldrig hushålla med sin sympati med den forn-stora uppfattningen af hjärtats plikter.

I fru Kerfstedts berättelsesamlingar blir man alltjämt öfverraskad af, huru lätt hon har att låta hvardagslifsskildringens prosa försvinna för lifvets stora perspektiv af glädje och sorg, för denna Weltschmerz, som alltid är tillstädes, när författaren har ett eko för hela mänsklighetens suckan efter hopp och frid. Hon har också temperamentsmänniskans förmåga af beundran på ett alldeles särskildt ömtåligt och kvinnligt sätt. Hon kan helt osökt få fram ett känslans fortissimo, ett tragiskt-heroiskt drag i hvardagslifvets småhändelser, och denna djupa klang öfver det skildrade ger det mycket ofta den stora konstens élan och Schwung. Man skulle i Bränningar bland kämpagestalterna där, som vilja ha sin lilla ö i tukt och herrans förmaning, lätt kunna återfinna en svensk storhetstid i miniatyr, och man skulle också i En resenär, i denne bizarre högfärdstiggare, kunna upptäcka det största af all mänsklig heroisms vemod — dess medvetande af den stora jämlikheten, som förenar tiggaren och kungen, därför att de bäggedera äro blott hvardagsmänniskor gemensamt, när den stora glädjen eller det stora lidandet berör dem med sitt jämlikhetstrollspö. Fru Kerfstedt äger många af dessa tongångar, som både äro harmoni och disharmoni, därför att de återgifva det på en gång väldiga och miniatyrmässiga i den sorgens värld, som ett söndersargadt hjärta kan genomgå, när det plötsligt finner, att det största är litet och det lilla stort, eller i den glädjens värld, hvaraf ett jublande hjärta kan vibrera, när det upptäcker, att det stora är litet och det lilla stort. En sådan känslans