Sida 348
En madonna. Af Andrea Butenschön. Med en bild af Tyra Kleen
64 ANDREA BUTENSCHÖN.
upp dem för att lägga dem i psalmboken. Men en natt, sä sades det, hade bilden, som stått därinne, blifvit buren bort af änglar till hugsvalelse åt de kära dödas själar i skärselden. En dag, då tiden var inne, skulle den bäras tillbaka och medföra ny kraft åt de bedjande i klippgrottan.
Hade madonnan återvändt? I stället för att fortsätta sin vandring nedåt byn, som låg där vägen på denna sidan ön slutade vid hafvet, gick Margherita uppåt mot kapellet; hon funderade hvarken öfver änglar eller människor, som burit bort eller tillbaka bilden, hon ville blott se, om den stod där. Dagen förut hade hon kommit till byn, som låg på öns motsatta sida, och af sin värdinna i det lilla hvitmålade värdshuset hade hon vid frukosten i citrongården hört detta om madonnan. Aldrig hade hon varit här förut, men nu var hon också blott här, hos folket, hos hafvet, hos mandelträden — som hade blommor, hvita, då man höll dem i handen, men alla lysande i rose mot det blåa djupet. Och madonnan, som burits i skärselden, tillhörde äfven henne.
Luften blef lättare, ju högre hon steg; smaragdgröna sluttningar i halfdager, orange-lundar i sol och blåa jättemurar i storslaget oregelbundna linjer mot horisonten lågo för hennes blick på alla håll kring Neapels bukt. Här gick det bättre att klättra än att rulla öfver Roms gator! I dag tycktes det henne, att hela hennes fagra fädernesland doftade som en bunt violer.
La bella Margherita var trött på triumfer, trött på missförstånd.
Nu stod hon vid grottans ingång; vinden kom den vägen, och en blà matta lades för hennes fot.
Var hon ännu ett barn ? Ty hon blef ledsen att se, hur himlajungfruns plats alltjämt stod tom. Hon glömde, att hon
längesedan glömt sin barndomstro; hon knäböjde framför stenväggen, där madonnan stått, och slet af sig hatten. Det långa, blonda håret föll ned öfver ryggen; från Lombardiet var hon bördig, hennes gestalt var hög, och hennes ögon blåa.
Där, hvar madonnan stått! Nu stod väggen kal och fuktig framför henne, och hon frös, när hon såg på den; det var, som stirrade alla de tio budorden mot henne i orubblig laglydnad från stenen. Det kunde hennes ögon icke uthärda;, hon vände sig mot grottans öppning och knäppte hop händerna — hafvet böljade därnere. Vinden sopade in blåa blomblad kring henne.
»Var hälsad, o drottning, och allas vår moder, genom hvars nåd man stiger mot paradiset.
Du är fröjden för alla, som du tröstar, för alla, som lida, enda hoppet.
För dig sucka och skälfva våra förkrossade hjärtan i ett haf af smärta och bitterhet.»
Först sjöng hon sakta för sig själf; sedan vällde sången stark öfver hennes läppar, bars långt inifrån af hennes klara stämma ut mot solen. På orden tänkte hon knappast — hon sjöng dem om och om igen. Men det var, som vore hon åter en liten flicka, som söndagsklädd gått med sin mor i katedralen och väntade något godt af madonnan.
»Maria, haf af ljufhet, dina ögon, fulla af medlidande, af moderlighet och kärlek, vänd mot oss!»
Solen sken på hennes härliga ansikte och gjorde hennes kinder varma; den djupa skuggan under ögonen blef ljusblå.
Hvad hade väl la consolatrice i skärselden att göra? Som om ej här vore
Källa: Project Runeberg ·