Ord och Bild: 1900

EN MADONNA.

329

skärseld nog! De där änglarna måtte ha varit bra enfaldiga.

: Upptag oss elända i din heliga slöja, och din son i himmelen, visa oss honom!»

Eller hade madonnan ej funnit kärlek nog här i grottan, hade de behängt henne och mumlat böner blott för att få fler citroner och en bekväm plats i himmelriket? Hon kände mänskornas offer och böner, Margherita. Mest älskade de sig själfva och sitt. Hon såg änglarna i ljusa sammetsrober tåga bort med den heliga jungfrun till terrassen på reningens berg — dit Virgilius förde Dante — och där jordens kungar och store i hermelin och med guldkedjor på bröstet väntade att föras högre upp. Blommorna lyste som ädelstenar i gräset, och paradisormen —■ ormen, ormen — glittrade och glänste på afstånd och smög sig ljudlöst fram öfver den mjuka mattan. Då kommo änglarna med madonnan, ormen gled ned i afgrunden, och kungarna, de store, böjde sina tyngda hjässor och sjöngo sitt Salve Regina.

»Lyssna i nåde,

0 jungfru Maria, milda, ljufva, fromma,

till våra hjärtans hyllning!

Öfver våra fiender gif oss seger och evig ära

1 paradiset!»

Vidare buro de henne och satte ned henne i en klippgrotta. Här fanns hon af dem, som smugit sig hitupp till öns kapell för att bedja om fler citroner och nu blott bådo om hennes hjärtas milda ynnest.

Då kom hon nog inte igen på länge! Ty äfven hon behöfde inandas renare luft för att sedan kunna utandas välsignelse på jorden.

Att kunna andas ut blott välsignelser! At alla, som kommo, onda eller goda.

Hvad godt hade väl madonnan af allt det de behängde henne med? Det var ju folket som njöt däraf; de, som hängt på henne glittret, sade stolta: »Detta ha vi gifvit henne», och de andra tyckte det var bra att ha en grann madonna men voro afundsjuka, så länge de ej själfva kunde lägga något lika dyrbart kring hennes hals eller kring hennes panna.

Margherita lossade sin hvita klädning och knäppte upp ett pärlhalsband,. som låg gömdt därinne. Ej ens det offret hade varit helt, äfven det hade väntat sin jordiska lön och folkets beundran. Hon lade det i de blå blombladen framför sig och offrade det i tankarna åt madonnan — offrade det åt henne, som en gång undrande och älskande gått genom lifvet, som sörjande sökte, stod utanför och väntade på — den son, hvars rike ej låg i Bethlehem eller Nazaret och hvilkens mor hvarje kvinna var, som följde hans bud. Hon offrade åt den förklarade gudsmodern, som blott utandades välsignelser, och hon väntade intet mer.

I en luttrad själs hvita majestät låg hon med slutna ögon i stilla andakt.

Det pustade uppför backen, och steg klefvo allt närmare, men hon hörde det ej. Då hon ändtligen slog upp ögonen, låg ynglingen, som ropat madonna, på knä framför henne ute på vägen, och arbetsfolk, kvinnor och män, stodo andfådda och stirrande bredvid. Så sjönko äfven de på sina knän.

Trodde de, att madonnan stod därinne? Hon steg upp och smålog mot dem för att trösta dem på förhand — kapellet var ju tomt! Hon öppnade sina läppar för att tala, men Giuseppe, boskapsvaktaren, afbröt henne. »Santa madre», började han med dof stämma.