Ord och Bild: 1900

330

ANDREA BUTENSCHÖN.

Hon nändes ej afbryta honom. »Heliga Guds moder, i lefvande gestalt har du kommit till oss åter. Då du i trä stod i vår grotta, väntade du förgäfves på våra hjärtans offer, därför steg du ut i kött och blod från själarna i skärselden och sträcker nu dina renande händer öfver oss. Himmelska drottning i jordisk hamn, två af oss vår krankhet med våra tårar! Stryk oss med änglavingar, smek oss med änglatankar! Drif med ditt leende af frid bort våra synder, som följa oss dag och natt, värre än vilddjuren förfölja sitt rof», han släpade sig fram på knä, »äta våra hjärtan likt hungriga råttor, som gnaga och tära äfven pä altarets duk. O santa madre, glöm den härlighet du sett i himlen och känn med oss, bed för oss vid Lammets stol!»

Hvad som fanns af klarhet i hans själ bröt sig fram genom hans eländiga ■kropp, och ett stort ljus lyste in i det eviga halfdunklet. Han trodde sig se madonnan, och madonnan kom till honom.

Margherita skalf. Hon stod orörlig. Det öfriga folket låg stilla på knä och bad med ynglingen. Hon gick fram och lade sin hand på hans heta hufvud, tog det lätt mellan sina händer och hviskade välsignelser. Hon strök bort hans tårar. Han kysste fållen af hennes klädning.

Så gick hon till de andra. De darrade vid hennes ankomst. Hon lade sin

hand på deras hufvud och läste en välsignelse.

Långsamt vek hon sedan tillbaka i grottan med utsträckta händer och ansiktet vändt mot dem. De ville följa, men ögonen, händerna — hur mildt de än vändes mot de stackars förvillade — bjödo dem att lämna henne. Stor var den makt hon i detta ögonblick hade öfver dem, och en efter en smögo de sig bort, sprungo utför hålvägen igen för att för alla där nere tala om undret, undret, som de sett.

Då mörkret föll på, hade Margherita hunnit värdshuset i citrongården, och nästa morgon bar henne en båt öfver fjärden långt därifrån.

I skärselden gick hon tillbaka, men där hon stod på reningens berg, kunde hon se det oändliga hafvet, och mången drogs upp till henne.

I byn gick där ett underligt tal om madonnan, bland kvinnorna vid brunnen och männen på torget. De, som hade sett henne och hört änglasången på afstånd, trodde, andra belackade dem, och många sågo syner, då klockorna ringde till aftonbön. Det pustade och stampade uppför hålvägen — men grottan stod tom. Därinne hänger blott, inom glas och ram, ett halsband af äkta pärlor på ett krucifix och väntar på madonnan.

Giuseppe, den sinnessvage vaktaren af får och getter, hade blifvit lugn, och ur hans hjärta vek aldrig synen.