Ord och Bild: 1900

MINNEN OCH INTRYCK FRÅN ROMS ANTIKSAMLINGAR.

21

venledes flera repliker finnas, omtalas af Plinius d. ä. i hans naturhistoria bland Praxiteles' statyer af brons: »Han gjorde äfven en ungdomlig Apollo, som med en pil lurar på en ödla, som kryper emot honom, hvilken staty därför kallas 'ödledödaren'». Det är alltså en ung Apollo som vi se sysselsatt med denna, som vi kunna tycka, för en gud mindre passande lek. Dock är det icke alldeles otvifvelaktigt, att här ett rent genremotiv utan någon som helst kulthänsyftning eller symboliskt-le-gendarisk reminiscens föreligger. Det skulle knappast finnas någon rimlig anledning att kalla denne yngling Apollo, om icke motivet stode i något, om än aldrig så aflägset eller utspunnet samband med Apollos kultegendomligheter eller legendkrets.

Denna staty är i hög grad ägnad att gifva oss en åskådlig bild af Praxiteles' förkärlek för stödjemotivet, som låter människogestaltens skönhet i behagfullt svängda linjer framträda i stegrad grad. Trots det lekande motivet hvilar öfver det ungdomliga ansiktet med den breda, tankedigra pannan ett drag af tungsint svärmeri, och blicken tyckes glida förbi föremålet för leken ut i den vakna drömmens gränslösa regioner. Förhållandet är, som bekant, detsamma med Hermes, som leker med det lilla Dionysosbarnet, Praxiteles' i Olympia funna originalstaty; och den knidiska Afrodite har äfven hon ej så litet af denna transcendentala karaktär. Det är som om vi i Praxiteles' gudar och gudinnor skådade Platons längtan till idéernas eviga värld i förkroppsligad gestalt.

Midt in i det helleniska idrottslifvet, med hvilket vi redan ett par gånger förut gjort bekantskap under denna vandring bland Roms antiker, försättas vi med den i Vatikanens Braccio nuovo uppställde »skraparen». Hvilken bild af hälsa, kraft och spänstighet erbjuder icke

HUFVUDET AF APOLLO ÖDLEDÖDAREN.

denne yngling, som med skrapjärnet, strigilis, stryker af sig den med sand beströdda oljan, med hvilken de helleniska brottarne före kampens början insmorde sig. Att han i det föregående skarpa nappataget icke dragit det kortare strået, därom känner man sig öfver-tygad, när man lägger märke till den stolta hållningen och uttrycket i ansiktet, där det glada medvetandet att med heder ha bestått profvet kämpar med den fysiska tröttheten om öfvertaget.

I denna staty, hvars framstående egenskaper ovillkorligen föra tanken till någon af den grekiska konstens store mästare, har man med den största sannolikhet trott sig finna en kopia af en af Plinius omtalad berömd bronsstaty af Lysippos, hvilket konstverk efter romarnes ockupation af Grekland jämte så många andra af de store mästarnes verk fick göra resan öfver hafvet till Rom, där det fick sin plats framför Agrippas termer. Men kejsar Tiberius föll på det orådet att låta transportera det till sitt