Sida 384
La Fronde. Af Harold Gote. Med 1 bild
364
HAROLD GOTE.
skildt vill plantera och vårda, är öfvertygelsen att moralen icke förintas af att moralbegreppen ändras och ersättas. Äfven inom etikens rike dö de gamla. Äfven där ropas: kungen är död, lefve kungen. De, som vilja behålla ett lik till regent af fruktan att icke få någon, glömma i hängifven trohet förgängelsen och förnyelsen. Äfven det käraste, ehvad det nu är den gammaldags patriarkalismen, patriotismen, sedligheten eller äran, skall slitas ur tiden och få sin efterträdare. Ej blott i sinnevärlden äro vandringar på kyrkogården ödmjukande och uppbyggande. Ej blott där måste lik begrafvas. Må det blott ske med hela den vördnad man är skyldig det, som en gång varit lefvande!
Till många kollektiva föreställningar, som nu icke längre lefva hos individen, säger La Fronde ett aktningsfullt men kraftigt: Tack för god vakt, gån i frid! Detta på undervisningens, den sociala omdaningens, rättvisans och kärlekens områden. I en rättvisare maktfördelning mellan man och kvinna och i en djupare och finare kärlek dem emellan ser La Fronde regenererande krafter för Frankrike. Tidningen skrifver i dessa ämnen modiga och mot de bigotta, trånga eller lastbart ytliga fraserna härligt kontrasterande sanningar. Den ger i bästa mening ordet för dagen.
För den som hoppas på Frankrikes pånyttfödelse, för den som måste älska detta rikt begåfvade folk är La Fronde en tröst och en ursäkt för sympatier, som klokheten nu kallar förnuftsvidriga. Tidningen ger en frist; ännu behöfver ingen misströsta 0111 en nation, hvars kvinnliga hälft visar sig så möjlig för höjande utveckling, så besluten att i farans ögonblick blifva faran vuxen.
Varmast bland La Fronde's arbeterskor ger Severine en föreställning om tidningens etiska anläggning. Hennes dagliga artiklar verka ofta med fläkten af en morgonbön i deras tycke, som behöfva den förnyade tron på goda människors tillvaro. Hennes glödande entusiasm och storslagna lifsuppfattning ha blifvit många läsares andliga och nödvändiga näring.
Då hon nyligen skulle genomgå en allvarlig operation, var oron att förlora henne universel, och glädjen öfver det lyckliga genomgåendet tog ett storartadt uttryck. Hon blir snart en af de ännu fåtaliga journa-
lister och författare, som den internationela kärleken korar till världsborgare.
Ett prof på hennes stil -— väl förtjänt att icke öfversättas — är följande farväl till det svåra året 1898:
»An qui t'en vas, courbé, très las de-dans la nuit des ères défuntes et des temps disparus; an qu'on maudit et qu'on dénigre, je veux que mon adieu t'accompagne et dise ta louange au seuil du néant!
Tu nous fus bon! Tu nous fus 1'épreuve nécessaire à discerner — sauf exceptions rares -— 1'ivraie du froment; et les veules des vaillants.
On sut par toi lesquels sous des paroles hardies cachaient des coeurs de lièvre; lesquels aussi, entre 1'intérët et le devoir, étaient capables de cette altière vertu: choisir!
Tu fus révélateur; tu forças les åmes à livrer leur secret. Des timides devinrent véhéments, guéris de bégayer 1'idée par 1'imposition des poings menaçants! Des sceptiques se réveillèrent apètres ... 1'on vit des lannes aux yeux d'Anatole France devant 1'abnégation de Georges Picquart.
Tu fus surtout — et c'est de cela que je t'aime: et c'est pour cela que je te salue! — le »professeur d'e'nergie» dont notre race, notre génération, notre,époque avaient besoin! Par toi, l'on connut 1'alternative d'oü surgit la decision; la joie du geste; l'ivresse du péril .... l'immense volupté d'affronter les cris de mort et la bestiale violence des imbéciles! Jamais autant qu'en ces douze mois on ne se sentit pius loin d'eux; pius d'une autre »espèce» en la douceur des fraternités sur-venues.
Etre un groupe qu'assaille une horde, 6 vieil an, tu nous as fourni eet orgueil pré-cieux! Maintenant, c'est moins gai: on est trop.
Mais quoi qu'il arrive, nos bénédictions t'auront fait cortège et nos mémoires te demeureront fidèles, an dont le déclin fut une aube, et gråce å qui nous aurons res-senti la plénitude de la faculté d'etre, du plaisir d'exister!»
Men Severine är ej ensam om att förvärfva sig läsarens vänskap och tacksamhet. Många af tidningens pennor vinna det samma. Ty de skrifva med det underbara bläck, som publiken snart märker vara deras eget hjärteblod. Att det kan lysa så djuprödt och kraftfullt, tänker bor-
Källa: Project Runeberg ·