Ord och Bild: 1900

370

OSCAR LEVERTIN.

icke Criticomanien existerade. Ehuru mycken Philosophie, ja ehuru mycken egenkärlek man ock måtte äga, så förloras tålamodet genom myckenheten af flugor, som sätta sig på de bästa arbeten. Mediocriteter njuta icke bättre öde. De uslaste, de magraste luder uppsökas af kråkor, och Critiquen brummar en auctor för öronen, så han blir döf.

Mig skulle således snart hända detsamma, som skedde med Engelska musicanten, som enragerad af skärsliparne, åkarne, hundarne, springande tiggarne och skalmejblåsande skol-pojkarne, som på en gång uppfyllde hans gata, öppnade sitt fönster, slog fiolen i väggen och satte sig på krogen att supa.»

Dess mer man arbetar i ett fack, tillfogar Josias Carl, dess vidsträcktare perspektiv öppna sig för ens blickar, och i ord, som visa en för tiden ej vanlig blick för de vetenskapliga problemens svårlösthet och sammanhang»-tolkar han, hur sanningsforskaren dagligen nödgas ändra sina begrepp och till sist fattas af ovisshet genom öfvertygelsen om alla sina förra misstag. »Tänk, hvad humilia-tion att nödgas bli sin egen criticus, sin egen kråka och sitt eget luder.»

Dessa betraktelser från år 1779 visa emellertid, att Josias Carl i sitt sinne dock hvälfde planer att framträda som samhällsgranskare. Ögonblicket var gynnsamt. Ett starkt oppositionelt vinddrag fläktade just vid denna tid öfver Sverige.

Stockholms-Posten hade året förut begynt sin hårda upplysningsstrid, och de märkliga artiklar mot regeringen och konungen, som Publicola Halldin — denna kuriösa blandning af frihetskär förståndskritiker och halfförryckt svärmare, hvilken förtjänade en biograf — där inryckt, hade liksom öppnat en ventil för den missnöjda opinionen. 1778 års riksdag hade för Gustaf III knappast blifvit mer än en »succés d'estime», under hvilken motstånd af alla slag lurade. Tvistig-heterna inom konungahuset (med anledning af Gustaf IV Adolfs födelse) inbjödo till närgången kritik. Frihetstidens, aristo-

kratiens gamla agg mot konungadömet var ingalunda utdödt. Men mer än vid alla dessa punkter fäste sig Josias Carl vid den fientlighet mot konungens ekonomiska politik, som gjorde sig gällande öfverallt. Gustaf III och Carl Scheffer sökte på upplysningstidens vis genom nya förordningar bekämpa gamla fördomar och lossa på gammalt skrå- och ståndstvång, men kanske också på upplysningstidens vis icke alltid med riktigt förstånd på gifna förhållanden och traditioner. Josias Carl kände väl den allmänna opinionens mening. Han var dessa år under vintrarna i Stockholm och deltog flitigt i sällskapslifvets »assembléer, formerade af vackra flickor och unga männer, allt under protection af gamla förnäma fruar och stora cordons», och på landet var han i liflig beröring med traktens godsägare. Stödd i sitt eget fronderi af sin omgifning och uttröttad på sin rol som statsman pä expectans, beslöt han att kasta sig in i fejden, och i december 1779 finna vi egendomsherren från Segersjö i Stockholm i den öfverraskande ställningen som redaktör för en politisk tidning, »Sanning och Nöje». Tidningens första nummer utkom den 9 december 1779, dess sista den 10 juni 1780, men under sitt korta lif lät bladet ovanligt mycket tala om sig, och dess tons skärpa och angreppsskicklighet intygas bäst däraf, att den gaf anledning till en inskränkning, i tryckfrihetslagen. Tidningen annonserades som utgifven af sällskapet »Pro Veritate», och till medlemmar af denna stridbara sanningsorden hafva enligt Wieselgren räknats kommerserådet Joh. Jac. Westberg (1717—1786), det högst underbara originalet, den aristokratiske penn-fäktaren P. Tham på Dagsnäs, Gjörwells ungdomsvän, den poetiserande landtjun-karen Knut Leijonhufvud, Publicola Halldin, skalden G. F. Gyllenborg m. fl. Af Josias Carls bref rörande tidningen får