Ord och Bild: 1900

370

OSCAR LEVERTIN.

målningar» kunnat få så stark afgång. Allehanda anser artigt nog detta bero på publikens dumhet, som »i brist på Ulfspegel och riddar Finke» behöfver döda sin tid med dylik lektyr. Tidningarna syssla också för mycket »med det smutsiga bladet, som så vunnit Célébrité i stället för att drunkna i Cafiekoppen eller ölstopet». Stockholms Posten, som väl förstod, att dess frisinnade sträfvanden långt närmare hängde ihop med Scheffers än med den agrarkonservative Cederhjelms politik, stämmer med spefulla verser och epigram in i pennfejden och råder Cederhjelm att hellre »med farlig Prosa sköfla sina likars rätt» än syssla med vittert författarskap. I hufvudstaden cirkulerade — som man ser af G. J. Ehrensvärds dagbok — fantastiska rykten om att Cederhjelm sålt sin egendom och ämnade fara till England och därifrån bekriga det gustavianska systemet. »Så slug, kunnig och bitter fiende är farligare än alla de missnöjda han här hemma kunnat uppamma.»

»Sanning och Nöje» motsvarade emellertid sedermera näppeligen den briljanta uvertyren.

En skarp och lyckad artikel mot »ögontjänare» och en beaktansvärd uppsats om orsakerna till emigrationen, som drager i strid mot tvång och monopol, ämbetsmanna- och polisvälde fortsatte Cederhjelms polemik såsom frikonservativ jorddrott, lika mycket i harnesk mot gunstlingsväsen som mot byråkrati. En lustig ledare, kallad »Hushållsprojekter», är karaktäristisk för författarens hat mot tidens oroliga försöksmakeri ifråga om alla sociala förhållanden. »Det är lätt gjordt att frisera ett hufvud utanpå, att med Marrongnålar, Pomada och Puder uppstapla en skepelse, som fast med ringa massa representerar en stor yta; det går ock an att sedan man allenast en gång sofvit på saken rifva ner hela

speleverket och igenom ett påhittigt hår-frisörs-snille åstadkomma utaf samma usla materialier en ny Representation, som på ett så lyckligt sätt intager den förra dagens märkvärdighet, att ingen ihågkomst mer däraf öfrig blifver.»

Men »Sanning och Nöje» blef småningom lik de öfriga bladen, och snart fylldes äfven den af öfversättningar, ledsamma estetiska uppsatser (som en genom flera nummer gående essay öfver Voltaire), dåliga dikter, och den oppo-sitionela socialkritik, som var tidningens raison d'étre, drunknade i likgiltiga obetydligheter.

Det var därför icke underligt, att Josias Carl, ensam som han blef mer och mer, ju starkare motståndet mot hans blad blossade upp ifrån de styrande, beslöt sig för att nedlägga hela företaget, när sommaren kom och den genuine godsägaren längtade tillbaka till sitt landtbruk. Uthållighet och konsekvens hade aldrig hört till hans • dygder, och ganska sannolikt är, att han personligen ombedts att inställa sin på längden äfven för kungen pinsamma kampanj.

Själf kände han sig föryngrad af att ändtligen hafva haft sitt ord med i laget och fått lätta på årsgammalt och besparadt groll. I ett bref till Germund Adam heter det också: »Jag blir mera frisk, mera ung än jag någonsin varit, ty jag arbetar nu vissa timmar. Alla eftermiddagar förnötas med kvinnfolk och skratta och litet spela. Jämn diet, inga soupéer, bittida uppstå, en dosis tänka, en dosis jollra, se där mitt recept för det, som du kallar åldras».

Josias Carl skrifver ner dessa optimistiska rader i mars 1780. Det nya decenniet hade dock fört med sig personliga sorger, som kunnat tynga en mindre hård panna än hans. Hans enda dotter Margaretha Ulrika hade just vid denna tid förlorat sin man, den heder-