Ord och Bild: 1900

EN ARISTOKRATISK TIDNINGS SKRIFVARE

lige bonvivanten Leijonhjelm. Redan 1779 berättar den unga frun om sin herre och gemål: »han har blifvit hes, men det är snarare en suite af att skrika än af förkylning, ty nu exercera de som stoliar.»

Snart utbröt emellertid en pleuresi så allvarlig, att läkarne genast anade, att slutet förestod. Den behjärtade soldaten visade samma jämnmod som alltid och tog döden och de sista afskeden »med en rätt christens och en ärlig mans sinnesstyrka». Leijonhjelm dog, och den jovialiske ordens- och sällskapsbrodern, som var hela världens vän, blef i vida kretsar sörjd. Hela Stockholm var med på hans begrafning. Hertig Fredriks lifspann drog likvagnen. Processionen var den största man sett. Hans kompanier kunde i ledet icke afhålla sig från att gråta »tårar af consternation», då de förde sin döde öfverstelöjtnant till Riddarholmskyrkan. Ankedrottningen och Sofia Albertina sökte trösta den förtviflade änkan, som vid så unga år stod där med sina barn. Men lilla »fru Margaretha är ej frisk. Hon känner större plågor än värsta sjukdom i världen. Hon har ej ännu någonsin kommit sig att gråta utan liknar nästan en qväfd». Så skildrar henne den, hvilken ifrigast af alla tog sig hennes bekymmer an, hennes ridderlige gamle onkel och beundrare, Germund Adam. Och hon behöfde hans stöd. Ty hennes egen fader åtnöjde sig med att göra kallblodiga aforismer om saken — »en estimabel och honnett menniskjas död giör alltid intryck» — och lät Germund Adam under otroligt besvär reda ut det intrasslade boet, hvilkets ställning var så mycket svårare, som Leijonhjelm under skötseln af Prins Fredriks hushållning gått i borgen för en del af den oekonomiske furstens allt jämt växande gäld. Den rousseauistiske landtjunkaren måste lämna ensamheten, sina torpare och

OCH HANS FAMILJ. 37I

hushållerskor på Ribbingebäclc och draga hofdräkten på. Det bar honom emot, uppgiften att skafta reda i prinsens och mamsell Hagmans finanser var icke frestande, och vid ordnandet af den aflidne vännens affärer stötte ideologen från landsbygden och böckerna, hvilkens egen ungdomsperiod af lättsinnigt vingel och växelrytteri åtminstone haft Bellmanstidens ljusa sorglöshet, på hårda realiteter, helst Josias Carl ej var hågad för uppoffringar, ens när det gällde enda barnet. »Dessa två månader hafva gifvit mig mera erfarenhet af sorg och världens hårdhet än 40 års ålder kunnat ge», skrifver Germund Adam till syster Willa, hvilken som fru Tigerhjelm på Resta fortsatte en rejel landtfrus verksamma lif, slaktande, häcklande lin och planterande släpärter. Och med landtlig ortografi varnar hon »sin ljufliga Adam» för hofvets snaror och giller. »Det kan tyckas, som jag ej har ret att döma så ondt om den så kallade stora verlden, men då jag var bara 9 år gammal och jag vart stiftsfröken, så var jag en gång i vickan på curn». Därvid fick hon en sådan afsmak för slottsintrigerna, att bon tog »löfte af salig Gete at aldrig fara till hofs». Hon råder också Adam att skynda från Stockholm samt framför allt »aldrig afskräcka sig at tahla sanning och följa dygden».

Så fort Germund Adam kunde, lät han också spänna för chaisen och for till Lindholmen, som redan Leijonhjelm öfvertagit af svärfadern och som blifvit hans hustrus änkesäte. Här gick den unga kvinnan med sina barn, och efter den första häftiga smärtans helgd tog saknadens enformiga grå hvardagslif vid. Det kändes som hon aldrig skulle kunna, bära det. »Jag får aldrig någon verklig glädje, förr än jag ser in i evigheten», suckade hon. Ty hon var för ung att veta, att hjärtats sorg är jämt