Ord och Bild: 1900

370

OSCAR LEVERTIN.

opp lika förgänglig som dess glädje, att intet djur är spakare, ingen planta •enträgnare att lefva trots slag och hagel än människan, öfverordens och ostadighetens, de brutna löftenas och den evigt återupptagna trådens väsen. Den unga frun skulle drabbas af ännu flera sorger. Hennes barn dogo, och dock lefde hon som Martha för sina bekymmer och af sina bekymmer, intill dess en vacker vår hon plötsligt kände sig igen som den unga kvinnosländan, som ville ut på äfventyr, glömsk af allt.

Germund Adam hade med en rörande ifver skött sin brorsdotters intressen, försyn, hjälpare och riddare på en gång, och under hans omsorger och årens lopp tillfrisknade också Margaretha Ulrica fullkomligt. Den långa följd bref hon skref till onclen låta oss ana det stilla men rastlösa arbetet af naturens läkekraft. Snart blir tonen lättare. Skämtet dyker upp först skyggt, sedan frimodigare. När •ett par år gått, är det en glad, uppsluppen ung kvinna som hemsöker farbrodern med sina besvärligheter och anmäler sin ankomst till Ribbingebäck i biljetter af följande art: »Se här är jag, Herre. Och hoppas få visa mig för min bästa oncle, utanpå gångarn med ett par egna gula och utan att behöfva låna andras bruna».

Så är öfverraskningen icke stor, när man af ett bref från henne, dagtecknadt i mars 1783, ser, att det framfarna är läst och skrinlagdt, och att den unga änkan funderar på ett nytt giftermål. Hon motiverar detta först med allmänna betraktelser öfver sin ensamhet i världen, sin afskildhet från sällskapsnöjen, sin oro att bli' alldeles isolerad på gamla dagar.

Germund Adam, ungkarl som han är, svarar med ett långt kannstöperi om äktenskap och utlägger orsakerna därtill: »vår världs qvinnor gifta sig af åtrå

efter rang eller välstånd, för att vinna frihet eller af temperament, hvilket senare liksom gikt visar sig i flera symptomer». Själf erkänner han, den gamle svärmaren, såsom ensam causa efiiciens »en stor passion för ett värdigt objekt». Men Margaretha Ulrica är allt för listig för att genast falla i en så klumpigt ställd fälla och genast göra generalbikt. Hon låtsar tvärtom fullkomligt sinneslugn och låter namnen på alla sina friare dansa kadrilj i brefvet, under lekfulla små förklaringar för sin förmyndare att alldeles lyda hans råd. »Söta oncle, är det tokigt, dumt, rasande, bannas min söta oncle». Bland de namn hon nämde i detta bref var emellertid ett, som genast låtit en psykolog förstå, att händelsernas gång var långt längre liden än den lilla koketta diplomaten i polonaise och half-handskar ville erkänna. Det namnet var Robert Montgomery, ökänd i hela Svea rike och långt därutöfver såsom en äfven i denna fruntimmerskarlarnas gyllene ålder legendarisk Don Juan — eller rättare Faublas. Här är icke platsen att berätta denne kvinnotjusares sensationsroman. (B. Schöldström har bland andra gjort det.) Född 1737 var han nu redan 46 år gammal och hade bakom sig två giftermål af mer eller mindre romantisk beskaffenhet, jämte en mängd andra liaisoner af alla världens sorter. Hans andra fru, en finska, var nyss död 1782, och med en »båtlast med barn» hade han kommit öfver från Finland. Hans rykte af kvinnoeröfrare i stort hade föregått honom och vuxit som snöbollen växer, när den rullar öfver snöfältet, och ingen snö är mer kram och lös än kvinnohjärtan kring en ryktbar tjusares rullande legend.

Montgomery hade genast fått ögon på den täcka och rika unga arftagerskan. Han friade först genom baronessan Taube. Margaretha Ulrica svarade, »att det sur-