Sida 417
Ett och annat om Nils Forsbergs nya tafla. Af Nathan Söderblom. Med konstnärens porträtt och 7 bilder efter hans skisser till målningen
393
den, som håller om lansskaftet, är sårad och ombunden, och blicken drages ofrivilligt åt fienden till.
Så mycket andäktigare följes konungens bön i hans kära gula brigad, som bildar det högra partiet af taflan, från åskådaren räknadt och sålunda befinner sig på den andra, vänstra sidan om konungen. De gestalter, som skönjas bakom lansarna (hvilkas verkliga längd — något mer än fem meter — med skrupulös noggrannhet iakttagits af artisten, liksom alla detaljer i dräkter, vapen, mundering o. s. v.), äro Thorsten Stålhandske och hertig Bernhard af Weimar. Öfver brigaden svajar det gula svenska baneret. De främsta männen hafva fallit på knä, måpga blotta hufvudet och lyssna med knäppta händer och med blickarna hängande vid konungens person. Konstnären har här skapat en hel del förträffliga typer, af hvilka vi, tack vare hans tillmötesgående, äro i tillfälle att visa läsaren en och annan. Han anser själf, att denna del af taflan icke är fullt färdig, i det att de enskilda ansiktena ännu något inkräkta på helhetsverkan, och han är besluten att efter utställningen egna ännu ett par veckors arbete åt detta parti. Vi äro emellertid honom synnerligen tacksamma för att han icke gaf
vika för sin tvekan och icke af denna anledning ännu något år undanhöll allmänheten sitt monumentala verk. Han är personligen att hjärtligt lyckönska till att ha fått några månaders hvila från en mång-
årig ständig sysselsättning med denna i mer än ett afseende väldiga duk — dimensionerna äro 6 x 3,30 meter — innan han, såsom han nu själf en gång anser nödigt, lägger sista handen vid densamma.
Redan ,nu utgör den en gripande hjältedikt öfver konung Gustaf II Adolf "Själf, m^fframför allt öfver den här, som var hans redskap, när Sverige fullgjorde den ädlaste världshistoriska uppgift, som det tillfallit något folk i den nyare tiden att utföra. Konstnären har gått till sitt verk med en brinnande hänförelse för de föremål han skulle behandla, en hänförelse som under de elfva åren icke slappats. Har man förnummit den rörande och icke så alldeles vanliga ödmjukhet, hvarmed denne ädle konstnär betraktar sin uppgift och sitt verk, kan man bättre förstå det kanske från en och annan synpunkt icke helt glädjande faktum, att han i sä många år arbetat på att ändra och fullkomna
Källa: Project Runeberg ·