Ord och Bild: 1900

138

NATHAN SÖDERBLOM.

nerligt tillägg till Paris' silhuett. Mer järn, mer stål, mer utrymme, mer djärf-het, större siffror — först och sist mer pengar, och Eiffeltornet får försöka trösta sig öfver att icke längre vara det högsta!

På annat håll i Paris gjorde man i ögonen fallande förberedelser för att bli färdig till 1900. Basilikan på Montmartre har verkligen hunnit afslöja sina hvitglänsande, präktiga, österländska former. Men trots folkträngseln och marknadsväsendet däruppe —• till expositionen hör den ej. Snarare vill väl »le Væu national de Montmartre», kyrkan som är tillägnad »Jesu heliga hjärta», betraktas som en stolt protest mot eller en anspråksfull försoning för allt hvad det moderna, republikanska Frankrike än företager sig.

Anno 1896 den 7 oktober lade tsar Nikolaus under sitt parisbesök grundstenen till en bro öfver Seinen, som skulle bära hans faders namn. Nog skedde det med pomp och ståt. Endast festanordningarna för denna omaka bro-grundläggningsceremoni, som var undanstökad på en kort stund, uppgingo till 64,000 francs. Men någon dragningskraft till utställningen tycktes knappast vara gifven i och med det ryska själf-härskarenamnet.

Ju mer utställningsarbetena framskredo bakom de ljusmålade planken, genom hvilkas täta spjälor man icke gjorde sig tid att titta, desto mer vande man sig så småningom af med att undra på världsutställningens »noch nie dagewesenes». Man fick väl resignera, världen kan ju icke fordra att få något så »épatant» i byggnadsväg hvart elfte år.

En vacker dag började planken försvinna, sista väggen af »Palais de 1'In-dustrie» i Champs Elysées föll. De belamrande, färska sandstensblocken till de nya palatsen, som skulle ersätta det, hade funnit rätt på sina platser, och ut-

sikten började bli fri. Då hjälpte det ej. Den som hade brådtom, måste ge sig tid. Den som var ledsen, måste bli glad. Midt på den stora stråkvägen igenom »de elyseiska fälten» öppnade sig, till vänster, när man var pä väg upp till triumfbågen, en underbar ljusning öfver Seinen. I den breda öppningen mellan de två nybyggda konstpalatsen, på samma plats, där industripalatset förr bjöd fram sin tämligen intetsägande fasad och skymde utsikten, skönjdes öfver den nya Alexanderbrons hvalf bortom Invalidplatsen Invalidhotellets mörka midtelparti, krönt af den gyllene domen, som blifvit Napoleons grafmonument. Till och med den gamle Blowitz blef en smula tagen. Han gick hem och skref till »Times», att han sett det vackraste gatuperspektiv i världen.

Äfven om man är böjd att gå med på det starka omdömet, måste det delvis uppskjutas. Se den nya utsikten i all dess fägring kan man inte riktigt än. Det flisiga, granna spetsmönstret af utställningsbyggnader på Invalidplatsen lämnar endast rum åt en smal genomgång till invalidernas gamla hem, så att man nätt och jämt ser hvalfbågen öfver den stora ingångsporten och domens gyllne kupol däröfver. Fult är det tillfälliga glitterverket bortom Alexanderbron icke. At gatan, som löper emellan dessa utställningsbyggnader, äro de prydda af färgklara freskomålningar. Och därinne förevisas något af det mest utsökta af folkens under dessa dagar samlade skatter af industri och konst, det som sinnrikt samlats under beteckningen: »déco-ration et mobilier des édifices publics et des habitations.» Däri ingår bland annat hela keramiken och gobelinsväfveriet, i hvilka bäda svensk konstindustri firar verkliga triumfer.

Men först när expositionens glittrande krimskramsbyggnader försvunnit blir ut-