Ord och Bild: 1900

440

KARL LARSEN.

blockhuset i skansen 4.

voro besättningen vida öfverlägsna i antal, som hade sina reservtrupper i omedelbar närhet och voro beväpnade med snabbskjutande bakladdningsgevär, under det de danska reservtrupperna på grund af granatelden dragits långt tillbaka och hela det danska infanteriet blott hade gamla framladdningsgevär. Läs den preussiska generalstabens skildring af kampen om skansarna, för att icke tala om hvad den blifvande preussiske generalfältmarskalken von Waldersee skrifver i sin mera detaljerade »Der Krieg gegen Dänemark» (Berlin 1865). Det är sådana ord som »kort men förbittrad kamp», »tappert motstånd», »häftigt handgemäng», »besättningen fortsatte sitt motstånd i det inre af skansen, till och med ända ned i ammunitionsrummen och de påbörjade mingångarna». (Bd II pag. 526—537.)

Och ni vet, att, sedan skansarna tagits, den danske bonden fortfarande lät sig föras fram i 8 :de brigaden mot den segrande fienden till en träffning, om hvilket von Waldersee (Der Krieg gegen Dänemark pag. 374) säger, att den »inleddes med mycken energi och genomfördes af trupperna med stor bravour».

Hurudan visar sig nu denne sege, uthållige och kraftige soldat i sina förtroliga bref och anteckningar? Först och

sist som den mest freds" älskande människa på jorden, som hatar och afskyr krig och blott hoppas att så snart som möjligt komma hem igen.

Jordbrukare som han är, vet han ju, att man måste knoga och arbeta här i världen och ta tag i litet af hvarje och icke alltid i det, som är renligast och snyggast, luktar godt och är behagligt att ha att göra med. Men krig, det är ändå det snuskigaste och obehagligaste arbete han känner, och så lifsfarligt till på köpet!

Men han griper sig an med detta arbete, och det med en bondes sinne och i hans anda. Det är nu en gång så, att människan spår och Gud rår. Gud sänder solsken och mildt regn, men han sänder också hagel och frostnätter, och det är ingenting att göra åt den saken; man måste bida sin tid och aldrig glömma att arbeta, tåligt se sitt arbete gå om intet för att göra det om igen och om igen, tills det omsider får ett slut. Gud sänder sjukdomar och missväxt, trots alla människans bemödanden; han har också sändt kriget. Och han har soldaten i sin hand.

Man kan utan öfverdrift säga, att det icke finns en enda bondesoldats bref, där ej detta ständigt återkommer: Den Gud vill bevara, är utan all fara! Och man skymtar mellan raderna det säkra medvetandet om, att Gud bevarar snarast den, som gör sin plikt. Och han hjälper en, så att man kan göra sin plikt.

»Og jeg haaber nok, at Gud vil give mig Styrke og Mod i min Pligt og Kald, at jeg kan gennemgaa det med Ære, som Skæbnen byder» — så skrifver en af bönderna.