Ord och Bild: 1900

DET DANSKA FOLKET UNDER 18 64 ÅRS KRIG.

185

Dessa ord kunde sättas som motto öfver alla dessa människors bref. Kriget är en »Skæbne», en tung skickelse, som måste »gaas igennem», men när Gud vill hjälpa, så kan det väl gå med ära.

En bonde, som varit med i kriget, sände mig sina bref, och han tillade i dèn skrifvelse, som åtföljde dem, att då han blef utkommenderad, hade hans far, som deltagit i det första kriget, sagt till honom : »Ja, jeg har jo egentlig kun et Ord at give dig med paa Vejen, og det er, at hvor de sætter dig, der bliver du staaende».

Jag tror på denna uppgifts sanningsenlighet. Den passar så förträffligt samman med den passiva plikttrohet, som genomgår alla bondesoldaternas bref, och den sammanhänger också i någon mån med en viss nedärfd känsla af tillit till herreklassen, som spåras i förhållandet till officerarne och som fått ett karaktäristiskt och talande uttryck, som jag vill omnämna. Det är fråga om en trettiårig, på landet född och uppfödd murare från en liten stad på Fyen. Han har såsom ordonnans blifvit skickad från Dybböl in till Sönderborg och är nu på väg tillbaka till hufvudkvarteret i yrande snöväder och mycket mörka tankar, »da jeg blef afbrudt i mine Betragtninger af en Stemme, som kommanderede: Træd af til höjre! Og jeg traadte ud i Sneen og ser, at det er Kongen med sit Følge, der rider forbi mig. Det gav mig nyt Mod, thi hvor Kongen kunde være, maatte jeg ikke tabe Modet».

Fatalistisk gudsfruktan och undersåtlig pliktkänsla förmår bondesoldaten att »staa hvor de sætter ham» och att slå till med

BRON IN TILI. SKANSEN 4.

den »Malle i Knokken» (märg i benknotorna), som han känner med sig — för att tala med en af dagboksförfattarne. Men då han »med Ære» kan vara utom räckvidd för kulorna, ja, då skulle han förefalla sig själf spritt galen, om han icke vore glad däröfver. Icke en utan många gånger påträffar man i böndernas bref de mest uppriktiga uttryck af glädje däröfver, att slumpen, ödet, Gud förskonat dem från att komma i elden vid ett eller annat tillfälle, då det gått särskildt hett till. Det är blott ett exempel bland många, då jag nämner, att en 31-årig torpare från Nordslesvig skrifver till sin hustru: »Kære Kone, jeg var dog meget heldig, at jeg kom paa Hospitalet, den Gang da det gik saa haardt til ved Dybböl den 18-de dennes. .. Ja, jeg takker Gud månge Gange, fordi jeg ikke var med den Gang, og du maa heller ikke forglemme att falde ned i Bön, fordi din Månd blev trukken ud af Ilden den Gang».

Jag finner detta drag så sant och vackert. Ty då man har varit så lycklig att slippa gå i elden, kostar det icke mycket bläck att skrifva, hur oändligt gärna man ville varit där. Det höllo de danska bönderna af 1864 sig för goda till; ja, det bästa hos dem i detta samman-