Ord och Bild: 1900

477

ning, nymfer och satyrer. Denna kanske något för snabba ackommodationsförmåga är svensk. — Det är klart att i ett land, där dylik »inkonsekvens» anses för god ton, de konstformer, som ej fått officiel sanktion och där lifslust och öfverdrift få tumla sig, endast tyglade af skönhetens måtta, skola ha svårt att få erkännande och att ytterst få begripa, att en skämtteckning af Steinlen, en väggmålning af Puvis de Chavannes, en operett af Offenbach, en dram af Ibsen kunna alla fyra ha sitt konstnärliga berättigande. Frågan är blott, om det är konst. Visserligen finnes det en hel del folk, som anse, att all konst, särskildt den som framhåller kroppens fägring, är skadlig, och att den urgamla kraften — »blott barbarit var en gång fosterländskt» — uttränges af mildare njutningar, så att det med andra ord är till skada för de goda sederna att det blir färre blodviten men flera kyssar. — Äro äfven konstens minst allvarliga former berättigade ? Dessa tankar väckas, då fråga är om Sveriges enda operettsångerska, som genom sitt gästspel på Svenska teatern ännu en gång skänkt oss glädje och nöje, ty nekas kan ej, att denna konstnärinnas strålande förtjänster allt för mycket blifvit förringade. Men bör man ej i all sund protektionisms namn fordra svenskorna — åtminstone de på en gång förtjusande och begåfvade — åt Sverige — och i all klok liberalisms namn »låta förtjänsten hvar den finnes komma till sin rätt»? — Operetten har i den officiela konstrangrullan en låg plats. Den anses äfven etiskt otillfredställande, ehuru det är svårt att fatta, hvarför samma sak, som är passande i en fars, blir opassande i en operett. Det finnes många dåliga operetter, liksom det finnes många dåliga taflor. Det mesta af bägge sorterna är kanske dåligt, men mycket är bra, ej minst offenbachiaderna, där den kvicka, sensuela musiken får samverka med en förträfflig libretto, där ironi, erotik och parodi på ett ofta snillrikt sätt sammansmälts. — Operetternas drottning är Offenbachs »La belle Hélène» — uppförd i Paris 1864 —, i hvilken Meilhac och Halévy, dessa två glada

FRU ANNA PETTERSSON-NORRIE SOM SKONA HELENA.

medlemmar af Franska akademien, nedlagt så mycken mästerlig satir på två ämnen, som världen aldrig tyckes tröttna att beundra, gissla och skrifva om — kärleken och — Trojanska krigets orsaker och hjältar. — Från det Batrachomyomachiens komiska epos gycklade med Homeros' storvulna hjältar, och kanske ännu tidigare skrattade Hellas åt vrångbilden af det mångomtalade kriget. Här är ej platsen att »ab ovo» — från Ledas ägg, som de lärde skulle säga — beskrifva den fagra lacede-moniskan Helenas äfventyr och irrfärder sådana de behandlats i parodierna. Dock