Ord och Bild: 1900

478

CARL G. LAURIN.

må Shakespeares Troilus och Cressida, denna giftiga satir på manlig dumhet och kvinnligt vankelmod, påpekas. Under allt drastiskt gyckel märker man här en personlig bitterhet mot kvinnan vid beskrifningen på den gärna kyssande Cressida och den fagra Helena, hvilkens bekväma lefnadsvisdom innefattas i orden »att göra en söt drottning ledsen är en sur förbrytelse». I jämförelse med denna 16 ootalets parodi förefaller 1700-talets komiska skildring »Ulysses från Ithacien» enklare, men den är i alla fall oförbränneligt rolig. Med danskens och upplysningsfilosofens förenade afsky för det uppstyltade lyckas Holberg med sitt mest grofkorniga skämt visa medaljens frånsida. — Det i offenbachiaderna ofta förekommande skämtet med operans onatur och svulst motsvaras här af hånet mot de tyska Haupt-und Staatsactionen, och vissa af Offen-bachs hjältar ha här sin motbild, t. ex. general Bom i »Storhertiginnan af Gerolstein», som mycket påminner om Holofernes i »Ulysses från Ithacien». — Det var midten af 1800-talet förbehållet att i ännu en parodi behandla Zeusdotterns oroliga jordevandring, och hvar skulle man bättre kunnat göra detta än i 1860-talets Paris? -—- Hvar skulle man kunnat känna mera förstående för henne, som var halft gudomlig genom sin börd, helt gudinnna genom sin skönhet, hon som fått oss att förlåta Spartas råhet och t. o. m. dess svarta soppa? — Med fin takt lät man Helena bli omgifven af komiska narrar men själf behärska sin omgifning med lugn säkerhet. Hela världen, d. v. s. alla de, som ej voro för lärda för att våga ha roligt åt en samtida kvickhet, applåderade och parisarna mest. Olyckliga, de visste ej då, att de sju år senare skulle — om man får tro moralisterna från Berlin — förlora två provinser just för offenbachiadernas skull; de borde ha tagit varning af oss, som förlorade Finland på grund af Fredmans epistlar, men parisarna voro då ännu okunnigare än nu i historia och geografi. — I alla händelser gladde »Sköna Helena» jordens folk, och den är — om den spelas rätt — ännu ej föråldrad.

Det påstås, att fru Norrie helst spelar Helenas rol, och här återser man henne kanske äfven med största nöjet. Då drottningen först inträder, »skön som det namn

hon bär» — och det är verkligen skönt, detta daktyliska Helena — tvekar man, om det är hälsans gud eller, som det står i historien, skönhetens gudinna som särskildt håller sin hand öfver henne. Man inser snart att det är båda två. Ytterligt sällan får man på teatern eller på operan se en vackert buren grekisk dräkt. Detta beror dels på denna dräkts sanningskärlek, dels därpå, att den sällan är riktigt gjord så att vecken falla väl. Den ljusvioletta dräkt fru Norrie bar i första akten var ovanligt vacker och en värdig infattning, då hon med glödande andakt firade Adonisfesten, lidelsefullt ropande till Afrodite. Just på detta sätt, kraftigt och öppet, med sund styrka, bör detta sjungas — skada blott att texten har några banala, smaklösa vändningar. Denna inledande sång skall tagas på allvar, och mot detta skall det parodiska skämtet bryta sig. — Friskhet och kraft stråla från denna ovanligt rikt välsignade konstnärinna, armarnas skönhet är fullkomlig och munnen välbildad, om också mera i enlighet med Calderons ideal stor och vacker än påminnande om de körs-bärsmunnar, för hvilka segrarna vid Fon-tenoy knäföllo. Medan man befinner sig på detta delikata område, må en anmärkning tillåtas. Munnen är för rörlig och forvrides litet för hänsynslöst. Men man får komma ihåg, att Helena blott är gudinna till hälften, det är hennes mänskliga del som träffas af detta obetydliga fel. -—■ Att i ett land, där man har en så pjoskig fördom mot det erotiska som i Sverige, man ej skall kunna mera allmänt fatta en rätt spelad Helena, är lätt att förstå. Talet om en grof eller som de allra snällaste uttrycka sig »sinnlig» framställning af den sköna spartanskans rol beror helt visst på den nyssnämnda oviljan mot det, som är rolens kärna, nämligen just en kraftig sinnlighet. Konstnärinnans sak blir därför här att ge Helenas på en gång lätta och lidelsefulla temperament en intensiv och konstnärlig tolkning, och däri har hon ej minst i andra aktens kärlekscener lyckats genom sin sång och sin fägring, påminnande om Homeros' Helena, som var så skön, att till och med gubbarna på Trojas murar vände på hufvudet, då hon gick förbi.

Om fru Norries sång torde blott vara en mening. Hon behandlar sin sympatiska röst på ett ovanligt lyckligt sätt, men allt