Ord och Bild: 1900

ANNA PETTERSSON-NORRIE.

479

för litet framhålles, att spelet är minst lika förträffligt. Det uppskattas också efter förtjänst af den ovanligt svårtillfredsställda danska kritiken. — »Orphée aux enfers», gifven i Paris 1858, kan ej i komisk kraft mäta sig med »Sköna Helena» men har äfven den sina både roliga och poetiska sidor. — Två scener af verklig skönhet böra framhållas, den ena då den stackars arkadiske prinsen förgäfves anropar den fagra Eurydice, den jordiska kvinnan, som kommit ned i det vackra rococohelvetet — en mycket stilfull dekoration, som lär vara målad af Ahlgrensson. Tänker man ej på dessa nöjeslystna furstar, på en prins de Mor-ny och hvarför ej också på den i lifstiden alltför gladlynte Ismael från Egypten, som bäfvade vid tanken på att de i underjorden skulle längta efter Hortense Schneider, 60-talets operettprimadonna, tänkande med Achilles, att en daglönare på jorden har det bättre än en konung i underjorden? Och slutligen den vilda galoppen, då Eurydice jublar i korybantisk yra! Där dansar vår Eurydice så, att Dionysos borde vara nöjd, dansar med vildhet och gratie på en gång, men under all uppsluppenhet i tonsvallet darrar i detta något af det vemod, som alltid finnes i jordbarnens vildaste fröjd, ett vemod som Dionysos ensam bland de olympiska kunde fatta. — Meilhac och Halévy ha samarbetat med Offenbach i den roliga sagoparodien »Barbe bleue», uppförd i Paris 1866. Det var den tiden, då, som en fransk författare uttryckte sig, den goda stilen framtvingades af censuren, ty då denna senare upphäfdes och man fick säga hvad som helst, blef man grof i stället för kvick. I »Riddar Blåskägg» förekommer dock den politiska satiren sparsamt. Napoleon III var kung Orre, och man påminnes flera gånger om vår tids politiska karikatyrer i empirestil, tecknade af Th. Heine i »Simplicissimus». — Mycket lyckad är den bålde riddar Blåskägg med sina moraliska betänkligheter mot polygami, samvetsförebråelser som förmå honom att aflifva den hustru han ej längre älskar. Nacquets på 1880-talet antagna förslag om skilsmässa omöjliggör nu Blåskäggstypen i Frankrike. — Lustigast är dock Anna Stina, bondflickan, som passar till allt utom till rosenjungfru. Detta äkta franska bruk att bekransa fullt snälla flickor med en rosenkrans och öfverlämna en mindre summa till eventuel hemgift är

en ceremoni, som man ännu får se på franska landsbygden. — Hur öfverdådigt morsk och kavat, hur jublande glad och ändå litet enfaldig är ej denna Anna Stina! Hon förkroppsligar det oöfversättbara, franska ordet màti?ie, d. v. s. hon är ej rädd för något i världen men minst för en karl. De blå ögonen spela, då hon komiskt själfförnöjd, lätt vaggande kommer in på scenen och. skrattar så att alla tänderna lysa i den friska munnen. Och med hvilken beundransvärd smak, onekligen förvånande för fru Blåskägg, som så nyss varit bondflicka, är hon ej klädd vid hofvet! Hon liknar Helena Fourment-porträttet i München. Anna Stinas rödblonda hår står härligt vackert mot den hvita huden och det ljusgröna sidenet. — Fru Norrie klär sig alltid med det skönhetssinne som hon i likhet med så mycket annat fått af feerna som. faddergåfva. — Minst rolig af de fyra operetter gästspelet upptog var Boccaccio. Det är misshushållning att en vacker dam klär sig i karlkläder, äfven om hon för sig med den förbluffande säkerhet och elegans, som här presteras. Men dessutom, hur löjlig är ej denna pjes med sitt banaliserande a det medeltida Florens, det vackraste bladet i. historiens bilderbok! Den skicklige dal-matiern Suppé slog nog an på wienarna, då denna pjes 1879 uppfördes, och detta tack vare de raska marscherna och de sentimentala melodierna. Men i dessa wieneroperetter ligger något märkvärdigt tomt och torftigt, något af de täcka wienskornas dröm om den eviga saligheten att fa luta. sitt lilla burriga hufvud mot en kavallerilöjtnants bröst med snörmakerier och sedan i evig valstakt som en modern Francesca da Rimini sväfva omkring i universum.

Som bekant är fru Anna Pettersson-Norrie bosatt i Köpenhamn, där hon idkar-praktisk skandinavism, som nog är nyttig för att gifva de mot allt svenskt hyperkri-tiska danskarna en god föreställning om-vårt folk, men som onekligen är påkostande för Stockholm, där hon saknas. — Hon har på sista tiden äfven låtit höra sig som< vissångerska och med det lyckligaste resultat. Utom sin musikaliska begåfning och sin behagliga röst har hon den intelligens-i föredraget och det dramatiska temperament, som fordras af en god vissångerska-Äfven då hon sjunger på främmande språk är textuttalet förträffligt, och både franskan.