Sida 52
Mounet-Sully. Af Harald Molander. Med 5 bilder
HARALD MOLANDER.
52
mounet-sully som oedipe roi. karikatyr af bac. Ur *Tout le Théàtre» af Xanrof.
frukten af studier. Och för det tredje stodo inspiration och teknik i ömsesidigt beroende af hvarandra; teknik utan inspiration berättigade skådespelaren på sin höjd till en eller annan betjäntroll, inspiration utan teknik gaf honom anseendet för att vara en dåre. Men först och sist saknades hvad man brukar kalla »stjärnsystemet» — ett bland sekelslutets lump-naste geschäft, ett föraktligt tyranni, som kväfver alla individuela konstnärssträfvan-den, binder litteraturen och bestjäl teatern på dess kulturvärde, och som dock helt enkelt består däri, att en aktör, en aktris eller i sämsta fall ett s. k. konstnärspar, som, ofta af outredd orsak, favoriseras af den mest betalande och minst bildade publiken, begagnar denna tillfälliga omständighet för att på kamraters bekostnad förskaffa sig enorma inkomster och alla mera betydande roluppgifter, oafsedt om ålder, kön eller talang lämpa dem därför.
Dessa stjärnor uppgingo först på operans firmament, skapade namn och förmögenheter och lockade företagsamt folk att söka
nya. De dramatiska stjärnorna följde dussinvis och upptäckte sig själfva. Med förbättrade kommunikationer uppstodo därpå gästspelen, som degradera teatrarnas ordinarie trupper till statisthopar. Och expresstågen medförde slutligen blixtturnéerna, som håfva in millioner, hvilka, bättre fördelade, skulle kunna afvärja det proletariat, andligt och ekonomiskt, hvari vi se så många förhoppningar, sträfvanden och goda anlag duka under.
Det är nu ei längre tro på en uppgift som tarfvas, det är passande temperament. Det är ej längre teknik som kräfves, det är lämplig naturel. Det är ej längre publikens hjärta som skall gripas och förädlas, det är dess penningpung som skall tömmas — kommer hjärtat med på köpet, så blir mången rädd, att han lagt för mycket an på radernas publik.
För femtio år sedan voro dessa missförhållanden okända, för tjugufem år sedan åtminstone sällsynta. Det var ingen heder att vara den enda väl aflönade och applåderade artisten vid en teater, äran låg i möjligheten till täflan. De stora, särskildt de statsunderstödda teatrarna i Europas kulturländer samlade då under sitt tak landets bästa krafter, gjorde dem ekonomiskt oberoende och försatte dem därigenom i tillfälle till ostörd utveckling i konstnärligt samarbete och fri täflan. Ännu på sjuttiotalet ägde vi en sådan institution, och det är från denna tid vi datera våra bästa teaterminnen. Ty då voro därstädes ej blott namnen utan äfven förmågorna samlade till ett, ett helt. Vi äga kanske nu samma antal namn, och vi sakna hvarken talanger eller anlag, men de äro spridda för den varierande kursens alla vindar, mångenstädes i undermålig — ofta med afsikt så väld — omgifning, och skulle sannolikt, äfven om de samlades, minst af allt lämpa sig för en verkligt konstnärlig ensemble.
* .-s
Vid Théåtre Français fanns ännu för tjugu år sedan en trupp, hvars namnlista det är obehöfligt att upprepa för att erinra 0111 det världsrykte, Moliéres hus på den tiden ägde, och om de högtidsstunder, hvilka där bjödos hvarje teatervän, som var i tillfälle att besöka Paris. Många bland de konstnärer, som vi då beundrade,
Källa: Project Runeberg ·