Sida 53
Mounet-Sully. Af Harald Molander. Med 5 bilder
mounet-sülly. 53
äro nu döda, andra hvila på sina lagrar, och några ha öfvergifvit sin post, stuckit thyrsosstafven i bakfickan och spänt Mercurs vingar på sina hälar, flugit jorden rundt och blifvit stjärnor och millionärer. Ej heller Théåtre Français är därföre nu, hvad den då var.
Jag fördömer därföre ännu en gång dessa stjärnturnéer — principielt.
Men å andra sidan bör jag ej förneka eller underskatta den konstnjutning och den tillfälliga lyftning i smak, som kunnat spåras hos vår bildade publik under och efter de besök, vi i Stockholm haft af Sarah Bernhardt, Coquelin, Febvre och nu senast Mounet-Sully. Ovan vid strängare fordran på god ensemble, och törstande efter något utöfver våra teatrars tidtals ganska torra husmanskost, har publiken vid dessa framstående artisters gästspel blifvit uppvärmd och kommit, så att säga, i gästabudsstämning. Och detta kan ju vara pengar värdt, liksom det, alla principer till trots, är värdt att i minnet hugfästa med några tacksamhetens ord.
Och med sådana —■ just tacksamhetens ord — särskildt hvad beträffar vår senaste gäst. Ty jag frestas af många tecken förmoda, att största antalet åskådare, som bevistade Mou-net-Sully-föreställningarna, och främst uppförandet af Oedipe Roi, så intogos af skådespelarens konst, att de kände sig gripna, höjda öfver hvardagslifvet och hänförda till känslor långt ädlare, renare, enklare och djupare, än de dagligdags erfara vid åsynen af sina medmänniskors fröjder och lidanden. Och sådant är värdt att tacka för och att minnas.
Här är ej rätta platsen för att kritisera Mounet-Sully's skådespelarekonst. Därvid kan finnas mycket att anmärka, eller snarare att studera och debattera. Men hans konst är så personlig, i vissa fall så särskildt romansk i uppfattningen och specifikt fransk i tekniken, så katolsk i dogmtro och på samma gång så protestantiskt hänsynslös i medel, att en kritik grundad på bevis skulle inleda granskaren i frestelse till allt för vidlyftiga spekulationer. Det må därföre vara nog att yttra några ord om de sidor af den franske skådespefarens konst, som vi i här-
mounet-sully som hamlet.
städes utförda roler varit i tillfälle att studera.
Han förvärfvade sin position vid Théåtre Français och skapade sitt namn såsom på-nyttfödare af den romantiska skådespelarekonsten, efter den tid af tråkigt tiligjord klassicitet med ty åtföljande travestering af allt hvad klassiskt kunde kallas, som kännetecknade Napoleon III:s kejsardöme. Det var främst genom Hernani som han kom denna pånyttfödelse åstad, i samspel med Sarah Bernhardt såsom Donna Sol. Malmtonen i hans stämma, blandad med silfverklangen i hennes, fyllde åhörarens öra med trolsk harmoni, hans figurs spänstiga kraft, i kamp med hennes smidiga vekhet, gaf intryck af kungstigern på jakt efter gazellen, och elden i hans »kastilianska hederskänsla», hvari hennes. lycka
Källa: Project Runeberg ·