Sida 54
Mounet-Sully. Af Harald Molander. Med 5 bilder
54
HARALD MOLANDER.
mounet-sully som oedipe roi. karikatyr af cappiello. Ur »Le Rire».
förbrann som ett stjärnskott, tände romantikens fackla på nytt och skänkte Victor Hugos dramer en ny odödlighet.
Men han gjorde i denna rol ej samma intryck nu hos oss. Hans konst, hans patos, hans eld beundrades, men värmde ej, som för ett par tiotal år sedan i Paris. Delvis berodde detta förmodligen på en mindre lycklig ensemble och en alldeles misslyckad Donna Sol. Men något annat kom därtill. Det fattades tro, inspirationen lät forcerad. Brast denna tro hos publiken eller hos skådespelaren själf? Säkert tog publiken prestationen allt för reflekteradt, och en kritiker har förmodat, att äfven konstnären numera saknade ungdomens kritikfria tro på sin uppgift. Jag trodde först detta senare vara ett misstag, men sedan jag sett Oedipe Roi medger jag möjligheten af att Mounet-Sully's romantiska ideal förbleknat och att detta influerat på utförandet af Hernani. Ruy Bias, som fordom utfördes med samma hänförande eld, skulle måhända ha tydt gåtan, men detta stycke inställdes.
Hamlet applåderades vida mera, men dock sporadiskt, och intrycket på publiken visades sig mera i häpnad än i sympati.
Att bedöma Mounet-Sully's framställning af rolen genom jämförelse med våra egna skådespelares, eller öfver hufvud hans uppfattning däraf i jämförelse med den germanska, är ett nonsens, ty grundsynpunkterna äro vidt åtskilda. Hamlets öde, grunden till hans nederlag, ligger, enligt vårt begrepp, inom honom själf, i viljans svaghet och reflexionens styrka, och striden mellan dessa skänker karaktären det patos, vi förstå. Men den romanska uppfattning, som Mounet-Sully representerar, och som han till synes själf har skapat, förlägger Hamlets patos till viljans kamp mot hufvudsakligen yttre hinder, för hvilkas ned-rifvande hans reflexion ej äger nog kraft att finna rätta vapen. Denna kamp blir därföre starkare i sina uttryck, spasmodisk och nästan vild, när han känner de pilar han smidt genomborra hans eget hjärta. I denna uppfattning synes det för oss främmande hos prestationen få sin förklaring, såväl det spelade vansinnets tygellösa former som de rent fysiska uttrycken för den blandning af fasa och lockelse, som faderns vålnad utöfvar på sonen. Hos Shakspeare ålägges den germanska blodshämnden en kulturmänniska såsom en plikt, hvilken hon ej kan uppfylla, emedan hon tviflar på sin personliga rätt. Mounet-Sully är korsikanaren, som ej ett ögonblick tviflar på blodshämndens berättigande, men tvekar om medlen och fastnar i sina egna snaror.
I det tekniska utförandet af Hamlet fanns emellertid en del detaljer som, med hvilken uppfattning som helst af rolen, dock föreföllo alltför bizarra och konstlade för att ej gifva vid handen ett visst, något trött sökande efter effekter utan motsvarande innebörd. Dit räknar jag den irriterande draperingen af kappan för att underhjälpa de skiftande stämningarnes plastiska uttryck, det något clownartade skämtandet med Polonius, dolkens fällande i scenen med drottningen o. s. v. Men detta är detaljer, som endast visa, att Hamlet tillhör den senare tids skapelser, då konstnären känt behof att i yttre måtto öfverträffa sig själf, och uppvägas till fyllest af de upphöjdt sköna scener, där han är sig själf, såsom i monologen i konungens rum, i scenen med modern och i kyrkogårdstablåns sista replik, vid Ofelias bår.
I fjärde akten af Othello torde äfven det nyss nämnda famlandet efter starka
Källa: Project Runeberg ·