Ord och Bild: 1900

OBSTFELDER.

637

Obstfelder ser på längre afstånd, friare, mindre bundet. Hans medkänsla går också till de fröjder, som tankesegrar, skönhet, sammanhang gifva människorna.

Det är svårt att afgöra, hvilken som är den störste konstnären, Munch eller Obstfelder. Men Obstfelder är som människa, som intelligens rikare.

Han tänker klart. Han känner musikaliskt.

Hans underbara symfonidikter »Liv» och »Sletten» hafva denna klarhet och denna musikaliska känsla. Det är de mjukaste toner, som hafva ljudit i norskt språk, och dock äro dessa prosadikter så säkra i formen, så tydliga, när någon tid har gått efter läsningen, så fulla till brädden af människokännedom, af medvetande om huru glädje kan föda smärta, om hvilken tröst, hvilket stort och lätt andedrag man kan få af att hafva haft det tungt.

I hans kärlekshistoria »Korset», liksom i hans efterlämnade »En Præsts Dagbog», finnes det en mildhet i allvaret, som är bortom Munchs bitterhet och Vigelands stumma anklagelser. Ingen dom öfver människor eller öden eller gudar. Bara människans röda blod som flyter. Hvad kan människan rå för, att hon är sådan eller sådan? Och finnes det någon annan, som kan rå för det? Hvad veta vi, att vi skulle våga döma?

Skalden blott vet, att de människor äro honom kärast, som lefde lifvet starkast, ty de göra honom själf rikare, och de göra honom lifvets gåta mera spännande, farligare, mera frestande, vanskligare, kanske därför närmare sin lösning. De göra honom själfva lifvet vanskligare. Och dit måste skalden, som myggan till ljuset. Och när han bränt sig, faller han lysande ut i mörkret, ned för de stirrande, förvånade människornas fötter.

Obstfelder hade mycket af Faust i sig. Den eviga vandringslusten, det aktiva förståndet, den öfverlägsna logiska begåfnin-gen, hat till dimmigt tänkande, hjärna för filosofi och matematik, föraktet för det merkantila, törsten efter vetande och på bottnen af allt detta religionernas religion: begäret efter hvarför, hvarifrån, hvarthän. Han skref »De røde Draaber», hvari akten emellan Odd och Lili är så full af själ och behag som de skönaste scenerna mellan Faust och Margareta. Enkla som dessa

sigbjörn obstfelder.

och fulla af tragisk bebådelse. Han hade som ingen norsk skald toner till att tolka unga, oskyldiga flickor, unga jungfrur, som solen börjar väcka.

Hans vackraste dikter påminna om Wergelands. Stora i formen, hela i tonen. Ingen af dem går öfver bäcken efter vatten. De ösa af sig själfva. De göra icke litteratur af det. De skrifva det så som det är och som de känna det. Och detta händer så sällan bland skalderna, att det verkar främmande. Det är som om man icke kunde tro, att det icke skall betyda något annat och djupare. Och så är just det, som står där, det djupaste. Ty det kommer rinnande helt och hållet inifrån, djupast nedifrån, rätt uppifrån det högsta, till hvilket skaldens väsende höjer sig.

Det var julafton,

»og jeg gik ud paa Markerne,

ud blandt Stjernerne.

Min Skygge gled henover Skyggerne

af dødningarmede Træer.»

Har någon i enklare ord gifvit en så stor bild, så tydlig, så handgriplig? Jag vet ingen målare eller skald som har gjort det skönare. »Ud blandt Stjernerne» —