Sida 678
Obstfelder. Af Gunnar Heiberg. Öfversättning från norskan. Med 1 bild
GUNNAR HEIBERG.
638
huru hvilar icke himlahvalfvet nere på jorden i dessa ord! Man behöfver icke se upp för att se himlaljusen; man går bland dem.
Jeg ser paa den hvide Himmel.
Jeg ser paa de graablaa Skyer.
Jeg ser paa den blodige Sol.
Dette er altsaa Verden.
Dette er altsaa Klodernes Iljern.
En Regndraabe!
Jeg ser paa de høje Huse.
Jeg ser paa de tusende Vinduer.
Jeg ser paa det tjerne Kirketaarn.
Dette er altsaa Jorden.
Dette er altsaa Menneskenes Hjem.
De graablaa Skyer samle sig. Solen blev borte.
Jeg ser paa de velklædte Herrer.
Jeg ser paa de smilende Damer.
Jeg ser paa de ludende Heste.
Hvor de graablaa Skyer blir tunge.
Jeg ser, jeg ser . . .
Jeg er vist kommet paa en fejl Klode.
Her er saa underligt...»
Har undran öfver lifvet någonsin fått ett enklare, stillsammare uttryck, har det någonsin setts på världen med klarare, mera nymornade ögon? Från dagarnas morgon till tidernas natt gå människorna och se, att »her er saa underligt». De primitiva och naiva orden passa för hvarje enskild människas läppar. Men Obstfelder säger dem. Rättfram och utan omskrifning. De äro oss så nära dessa ord, att vi måste vänta en stund, innan vi kunna höra och förstå dem. De stå där så ensamma som en pelare, och vi stå alldeles inpå pelaren. Vi måste gå på afstånd för att se huru enkel och hög, huru smärt och jungfrulig den är.
»De sover.
Begge sover.
Den lille dejlige i Vuggen.
Den store dejlige i Sengen.
Og Natlampen brænder.
Paa Oblaten flyder
den lille Tande
omkring uskyldigt
i den gule Olje.
Rullegardinet skudt tillside.
En Gaslygt udenfor.
Tæppet er gledet ned.
Jeg skal dække over dig, min sovende Hustru. Og jeg skal trække Rullegardinet ned.
Jeg vil trykke to Kys paa dine Smilehuller — som smiler i Søvne — og paa dine Fingre og paa Trolovelsesringen.
Jeg vil liste mig stilfærdig op til dig og bli varm hos dig. Og glemme,
at vi sommetider ikke er som vi burde være mod hinanden,»
Ar det nödvändigt att säga, att detta är poesi — ren, skön, sorgsen poesi, full af ensamhet, full af kärlek, full af kunskap om huru det finnes här i världen, hur mycket ondt och hur mycket godt. Och orden, utan bilder, endast säga det som är.
Som så många stora och kräsna skalder skref Obstfelder icke mycket. Men det bästa han skref, några af dikterna och »Sletten» och »Liv», skall lefva minst lika länge som Ibsens och Björnsons bästa verk.
2.
Obstfelder var ett lätt byte. Men han segrade alltid.
Huru lätt var det icke att parodiera, att härma, att rycka ut ur sammanhanget, när det gällde en så sällsynt och säregen människa som han. Han märkte det icke, och stundom låtsade han som om han icke märkte det. Han ville icke böja sig ned till det. Men för hvarje gång hopen kastade sig öfver honom, vann han en människa.
Världsmän —- norska världsmän! — stolta af fasta manchetter, anonyma journalistsjälar, färdiga att spricka af dåliga otryckta dikter, tillbedjare af den lägsta, den mest plebejiska bon sens, idiotiska moralister — alla dessa voro hans naturliga fiender. Icke så, att han hatade dem. Men de honom. Ära vare honom!
Något som heller icke bidrog att skaffa honom vänner var att han, som så många skalder i vår tid, var en stor intelligens. Han hade ett godt hufvud. Han tänkte skarpt. Och märkvärdigt nog, det irriterar många dådlystna unga jurister och vetenskapsmän och ingeniörer och kritici — och författare. De tycka, att det är de som hafva anställning vid intelligensen och tänkandet och det verkliga lifvet. Skalderna få ägna sig åt att dikta. Han hade
Källa: Project Runeberg ·