Ord och Bild: 1900

652

GERHARD GRAN.

inom hela naturen. Kärast är dock månskenet; »das räthselhafte Mondschimmer» är vid sidan af »die blaue Blume» en af romantikens hufvudsymboler. I månens bleka dis, som samlar och utplånar, där himmel och jord i det bortersta fjärran flyta samman i omärkliga öfvergångar, där näres och växer oändlighetslängtan, medan själen smälter samman med naturstämningen. Hör ett litet prof ur Heinrich von Ofterdingen: »Aftonen var klar och het. Månen stod i mild glans öfver åsarna och lät underliga drömmar stiga upp hos allt skapadt. Själf låg den som en solens dröm öfver den inåtvända drömvärlden och förde den genom otaliga gränser delade naturen tillbaka till den sagolika urtiden, då hvarje grodd ännu slumrade för sig och i ensam oberördhet förgäfves längtade efter att få utveckla den dunkla rikedomen af sin omätliga tillvaro. I Heinrichs sinne återspeglade sig aftonens saga. Det var honom som om världen hvilade öppnad i hans själ och med gästvänlighet visade honom alla sina skatter och dolda behof. Och det stora enkla landskapet (Erscheinung) omkring honom tycktes så begripligt», o. s. v.

Äro sålunda schellingska tankar bestämmande för romantikens naturnjutning, så ha de ännu större betydelse för dess uppfattning af poesi — och konst öfver hufvud taget.

Under upplysningstiden var som bekant all litteratur tendenslitteratur; Peder Paars, Henriaden, Nathan der Weise äro skrifna i ett bestämdt syfte, for att in-pränta hos allmänheten vissa meningar. Liksom poesien förut hade varit teologiens tjänare, hade den blifvit förnuftets och samhällsgagnets.

Men i den romantiska estetiken blir förhållandet omvändt. Här är konsten adlad från tjänare till herre, ja än mer, den blir all mänsklig sträfvans mål.

Enligt Schellings filosofi är den poetiska genialiteten den högsta uppenbarelseformen för den kraft, som rör sig i världsalltet; sidoordnad härmed nämnes ju visserligen äfven den religiösa hänförelsen, men som vi få se, blef hos romantikerna snart äfven religionen underordnad konsten.

Diktaren är den gudabenådade undantagsmänniskan, sotn-*i faddergåfva har fått den djupsinniga naivitet, hvilken bland fackmänniskornas hord sätter honom ensam i stånd att se helt och odeladt på lifvet och världen.

Konsten är lifvets hufvudsakliga evighetselement, och detta betyder icke något så enkelt och rättfram, som att ett godt konstverk håller sig oberördt af tidens tand. Nej, evighet är en kvalitet och icke en kvantitet, evigheten kan hvad det beträffar mycket väl rymmas

i bråkdelen af en sekund. »Allt det som är fulländadt, d. v. s. det som är konst, är evigt och oförgängligt, äfven om tidens blinda hand utplånar det, varaktigheten är en tillfällighet, — ett fulländadt konstverk bär evigheten inom sig själft; tiden är ett alltför groft stoff, för att det skulle kunna hämta näring ur den» (Tieck). Och straxt efteråt i samma uppsats heter det: »Låt oss därför omdana vårt lif till ett konstverk, så kunna vi dristigt påstå, att vi redan här i vår jordiska tillvaro äro odödliga».

Af alla konster måste den bli den mest romantiska, som är den vagaste och obestämdaste, den som kan få själen att smälta hän, den som icke behöfver bestämd gestalt eller fasta gränser för att finna uttryck, med ett ord musiken. — Den unge Heinrich von Ofterdingen tyckte förr om att dansa, men

ii nu tänker jag hellre efter musik n. Och då han möter sin älskade första gången och i sina drömmar utmålar för sig de härligheter framtiden bär i sitt sköte,