Ord och Bild: 1900

654

GERHARD GRAN.

rebilderna för sin alstring, hvilka kropplösa röra sig i de skönaste former.»

I längden blef emellertid den rent allmänna religiösa stämningen utan något positivt innehåll otillfredsställande, och här var det återigen konstens kraf som kom att spela en afgörande rol.

Schleglarna, som hade läst all världens litteratur och kände till all världens konst, hade genom sina studier kommit till det resultatet, att öfverallt, där det hade frambragts stor konst, i Indien, i Grekland, i Rom, i Spanien, i det gamla Tyskland o. s. v., där hade det beständigt varit mytologien som utgjort den bärande principen, indisk, grekisk, kristen mytologi. Ville man ha modern stor konst, så måste man därför skapa en ny mytologi, — därpå berodde konstens och världens pånyttfödelse.

Som bekant, lyckades det icke romantikerna att fabricera någon ny religion; de sjönko allesammans, om än icke alla fonne It, tillbaka i den katolska kyrkans moderssköte. Katolicismen blef uppgiftens lösning.

Och att detta blef lösningen, därtill bidrogo — i hvarje fall som en af de hufvudsakliga faktorerna — återigen de konstnärliga hänsynen.

Det adertonde seklet hade som bekant i sin historiska betraktelse fullkomligt förbisett medeltiden\ den stod för rationalisterna blott som obskurantismens, den mörka öfvertrons, de vanvettiga drömmarnas tidehvarf, som en svart afgrund mellan forntiden och nyare tiden, öfver hvilken man sökte slå en bro. Och detta förakt för medeltiden omfattade äfven gotiken och den medeltida konsten, hvilkas skönheter man icke upptäckte eller som man helt enkelt ansåg fula, emedan de lågo så fjärran från den klassiska konsten.

Äfven på denna punkt utgör romantiken en reaktion mot upplysningstiden.

Man får en slående bild af öfvergången genom att bläddra i de två tidehvarfvet böcker och dagböcker.

Nürnberg är, som vi nu alla veta, att betrakta som ett museum för gammaltysk konst.

Det är därför lärorikt för oss att se, hvilket intryck Nürnberg gjorde på de två generationerna.

På åttiotalet passerar Nicolai, den ofvannämde Berlinupplysningsmannen, på en resa genom Nürnberg. Han skrifver om denna resa, men gör inte den svagaste antydning om att han i den gamla staden upptäckt något, som tilldrager sig hans uppmärksamhet eller tilltalar hans konstsinne.

Mozart antecknar 1790 i sin dagbok: »I Nürnberg åto vi frukost — en ful stad.»

I en dagbok, skrifven af en sachsisk präst, Schmidt, från ungefär samma tid heter det: »Gatorna äro nästan allesammans krokiga och mörka, husen äro höga, brokiga och bemålade med smaklösa figurer, mycket ofta garnerade med helgonbilder, och invändigt äro de ofta meningslöst byggda, —Rathhaus, Sebal-dus, Lorenz- och Egidykyrkorna -— hvilka förfärliga, upptornade murar af sten! Det gamla, i synnerhet det gotiska byggnadssättet slog mig med häpnad, men ett behagligt intryck gjorde det ingenstädes på mig.»

Men hör så motsatsen hos den förste romantikern i Herzensergiessungen eines kunstliebenden Klosterbruders:

»Nürnberg, du fordom världsberömda stad! Hvad jag gärna vandrar genom dina krokiga gator; med hvilken barnslig kärlek jag ser på dina gammaldags hus och kyrkor, som bära djupa spår af den gamla fosterländska konsten. Hvad jag älskar den tidens konstverk, som föra ett så djärft, kraftigt och sant språk. De draga mig tillbaka till det där gråa