Ord och Bild: 1900

UR BOKMARKNADEN.

685

symbol. Enris har han kallat dessa sina bägge samlingar prosadikter, och han skrifver om den lilla sega busken, som aldrig brytes och som reser sig efter kanonvagnarnas hjul och stridshästarnas hofvar. Vid sorgens strand, daterad 1891, är en landskapsstämning, som speglar sinnets tyngd, hela den bittra nedslagenheten efter de första olyckstidenderna. I en af de yppersta berättelserna Gamlingen på udden gisslas det kejserliga löftesbrottet, och gubben som lider allt hellre än att öfverge sin boplats och till sist får sina förföljare att tröttna och sin rifna stuga under tak igen, är en hymn till hela folkets mod och ståndaktighet. Det är ett annat drag som författaren gärna förhärligar, och det är samhörighetskänslan, begäret att offra något för det allmänna bästa, att dra ett strå till stacken hvar och en efter sin förmåga. Berättelserna En moder och Ankans skärf äro i detta hänseende typiska. Lyrisk flykt, medkänsla och manlig resignation äro olika stämmor, som gripa in i hvarandra nästan på hvar sida. Men det finns en stämma till, och den är skarp nog: satirikerns. Juhani Aho kan vara både rolig och obarmhärtig i sin räfst med vederbörande, när han sätter den sidan till. Det hvassa hånet i sådana saker som Trojkan, Två hjältar, Oxen och myrorna, Kreatur på bete m. fl. svider bra, och specielt lyckad är Maran, historien om censorn, som drömmer att han kväfs i sin säng af alla de tidningar han indragit och till sist blir balsamerad med trycksvärta — »som har en särskild förmåga att till eftervärlden konservera en hvar, som därmed ingnides.»

I det hela lämna de båda böckerna ett lika starkt som varaktigt intryck. Naturligtvis kan icke allt stå på samma höjd af det fyrtiotal prosadikter de innehålla. En och annan bagatell har kommit med, och understundom får det patriotiska kanske väl starkt ersätta hvad som brister i det konstnärliga. Det smakar mera af nyckeluppgift än af dikt. Men många af historietterna äro små mästerverk, lika klart tänkta som säkert mejslade i stilen. Den karga känsligheten, den egendomliga döfva lidelsen, den orubbliga förtröstan på rättvisa, den brinnande fosterlandskärleken, som håller det finska folket uppe i dess kamp och ger det vår sympati och beundran i så rikt mått, åt allt detta har

Juhani Aho rest ett vackert minnesmärke i Enris och därmed hedrat både sig själf och sitt land. B. H. B.

Lennart Hennings: Dikter. Stockholm, Hugo Geber.

Den diktarprofil, som möter oss i Lennart Hennings' lyrik, har föga markerade drag. Man får intryck af något blekt och tungsint, en drömmare med Anklänge från både det ena och det andra hållet, en varsam ande, som trifs bäst i sällskap med alla sina pressade minnesblomster. Det luktar onekligen en smula herbarium af en del strofer; stämningen har torkat som växten mellan gråpappersarken. Författaren är en höstpoet, och de fallande bladen äro hans ledmotiv. I den vackra dikten Alderdom med sin rytm från Levertin ser han hur vännerna ryckas bort som höst-löf för att »dö på okänd stig», och hvilken suggererande beklämning, hvilken oktoberkyla andas icke nedanstående vers (Oktoberstämningar III):

Just nu, när solnedgången dör och inte en vindfläkt skuggorna rör en sång af en ensam fågel den stilla tystnaden stör.

Det är ett tvifvel i mitt bröst, som höjt till sång sin ensamma röst, mitt tvifvel på dagens glädje, mitt tvifvel på nattens tröst.

Man har förebilden på tungan, när man läst dikten, men som den är, är den i alla händelser ett litet konstverk. Och det finns flera sådana småstycken — Stadsbarn exempelvis —, där form och innehåll täcka hvarandra och åstadkomma den helgjutna bild, som säger oss, att författaren lyckats. De par längre dikter, samlingen innehåller, lämna däremot föga utbyte, och några försök att falla in i den skämtsamma genren (Apropå, Onklar och tanter) kunde' gärna varit ogjorda. Nej, det är den korta strofen med sin flyktiga stämningsessens, sin lilla krydda af ett lifsrön, som får oss att stanna i läsningen. Drömmen och Minnet äro de bägge genier, till hvilkas röster Lennart Hennings helst tycks lyssna. Han kan säga sig själf, att det ligger en fara i detta och att det är bäst att prisa den sol som lyser.

Att minnas är förrädiskt mot allt hvad lifvet är, och det är lika hädiskt mot hvad det innebär,