Ord och Bild: 1900

686

påstår han i en af sina starkare stunder och mindre starka vers. Men han är snart fången på nytt i alla de syner, som gångna dagar och nätter trolla fram, när det är tomt omkring en. Han glömmer nuet och minns blott hur klart månen lyste på ett slädparti för längesedan, o. s. v. Som förr blir ingenting mer heter en liten känslig dikt, där saknaden målar allting på guldgrund. Han låter lifvet rinna som sand mellan fingrarna, sitter och pysslar med sitt grubbel, sina frågor och sina drömmar, allt medan han afundas den starke, som griper in, som tar och icke tvekar. Attityden är en smula Hamletsk och alltså så poetisk en modern diktarsjäl gärna kan önska. Skada bara att den kappa, med hvilken författaren draperar sig, faller i för kända veck. Det personliga i gesten bryter så sällan igenom. Han är en ganska habil aktör och kan sin rol, men han saknar den nödiga kraften för att komma öfver berömda föredömen och gifva oss illusionen af något för sig själf, något nytt. B. H. B.

Viggo Stuckenberg: Vejbred. Smaa Æventyr og

Legender. Kobenhavn, Det Nordiske Forlag. Ove röde: Harlekins Omvendelse. En Maskekomedie. København, Det Nordiske Forlag.

Dansken är född sågo- och historieberättare. Såväl han som norrmannen har ju enligt Heidenstam — om jag minns rätt, i prologen till Endymion — de stora barnsliga ögon, utan hvilka ej ens den snillrikaste diktare kan förtälja den enklaste saga, men hvilka »den tredje brodern» lär sakna.

Det finns väl knappt heller ett språk, hvilket bättre än danskan är lämpadt att formas till roliga anekdoter och barnsagor. Och det är nog mer än en slump, att genrens mästare hade detta språk till sitt modersmål.

Ett visst släkttycke ha också Viggo Stuckenbergs sagor med de Andersenska, särskildt med dem bland dessa, hvilka äro mer afsedda för stora barn än för små. Ty barnsagor äro dessa »Smaa Æventyr og Legender» egentligen ej; snarare sagor för ungt folk i jubel- och vemodsåldern; stämningsdikter och allegorier, än tungsinta och trånsjuka — såsom »Sne», historien om »den Vinter som er Dragen, der langsomt sluger dem, der aldrig vändt Prinsessen»,

såsom »Efteraarsaften», sagan om »den ensomme Længsel, der sidder stum i Vinteren med et øde Livs endeløse Slette for sig, og bag sig en visnet Skov», såsom »Sommernat», »Æventyrets Fe», den innerligt fina, vemodigt leende sagan om »Kærlighed» ; än uppsluppet humoristiska eller godmodigt satiriska — så inledningshistorien »Æventyret», »Dragens hjerte», de dråpligt roliga »Kongens Datter» och »Skrædderen, Digteren og Kontorchefen»; än fyllda af hänförd lifskärlek och solglädje: »Den fattige Mands yngste Søn», »Klods-Hans», »St. Annaland», »Der var engang en vissen Kærling» samt »Det store Æventyr», sagan om skyn, hvilken skulle bli människa, hvilken först ansåg detta öde som ett straff, men slutligen kom till vår Herre och sade: »Herre, ser Du da ikke at jeg elsker Menneskene, hvert eneste et, Stodder og Konge, Skurk og Kristen, elsker dem alle for det Liv de lever! — O, Herre, lad mig være Menneske til evig Tid!»

Det är ju mestadels gamla kända motiv — prinsar och prinsessor, drakar och feer och »Fanden» — men sedda från nya, personliga synpunkter af en visserligen reflekterande men ungsint och varmblodig känslomänniska och konstnärssjäl. Och fortalda i en präktig sagoton, starkt samlad och fullt ursprunglig, såväl vackert och klart målande som säker och rolig i repliken.

På kända motiv är äfven Ove Rödes »Harlekins Omvendelse» bygd. En verskomedi i fem afdelningar, utspelad af alla den gamla commedia dell' arte's typer och figurer — Harlekin och Columbine, Pjerrot och Polichinel, Cassander och Pandol-fus, Brighella och Scaramuzzo o. s. v. Men dessa gamla namn äro blott psevdonymer; deras bärare äro fyllda af vår egen tids lefvande lif, bakom deras masker ana vi bekanta ansikten, dem vi dagligdags se omkring oss, och det hela är en bitande och friskt lidelsefull satir mot den sansade, till makt och ära komna ålderdomens konven-tionela moral och fega hyckleri, på samma gång som en käck lofsång öfver ungdomens ärliga upprors- och afslöjarhåg — och en bitter och ädelt harmfull anklagelsesång mot honom som sviker och säljer sig; som »bryder sin Harlekins-Brix i Stykker--och

ydmygt for Pjerrots Fødder den lægger

K. E. F.