Ord och Bild: 1900

FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.

5 7

herr de W. i sin teknik fortfarande har en stötesten, som ibland något förtar verkan af hans så intelligenta och genomtänkta spel; hållningen blir ofta genom sin vekhet i saknad af nödig värdighet, och hans öfverflöd på gester verkar understundom en smula onatur. Dessa brister ha dock numera blifvit så pass mycket mindre än förut, att man kan hoppas, att de så småningom genom fortsatt arbete skola alldeles försvinna. Äfven herr Gösta Hillberg som den unge Jakob Israel var i hög grad till sin fördel; rolen spelades med ett lif och en fart, som lofvar synnerligen godt för den unge skådespelarens framtid. Återstår att nämna herr Svennberg, hvilkens Göran Persson var en alldeles ypperlig studie från början till slut, och herrar Olson och Riego, som båda skapat ett par präktiga dalkarlstyper. Herr Harald Molander hade med vanlig talang satt stycket i seen, bland annat fick man i den utmärkt instuderade första akten se ett litet prof på, hvad verklig regie vill säga, och den vackra yttre uppsättningen hade endast det felet, att i en tablå vara alldeles för grann.

»Gustaf Vasa» aflöstes på Svenska teatern af den tredje delen i Vasacykeln, »Erik XIV», om hvilken jag kan fatta mig kortare, då den i betydenhet stannar tämligen långt under den förra. »Erik XIV» saknar nämligen först och främst den storhet i anläggning och innehåll, som förlänar »Gustaf Vasa» en så mäktig verkan, och vidare träda de i detta skådespel anmärkta felen och bristerna här ännu skarpare i dagen. Dessutom synes det mig som om Erik, åtminstone så som författaren tecknat honom, icke som figur är nog dramatiskt »stark» för att utgöra hufvud-personen i ett drama, hvilket också bäst bevisas af att det inte är han utan Göran Persson som dominerar i pjesen. En människa, som tror sig född till olycka, som på grund däraf icke kan företaga sig en enda själfständig handling eller tänka en själfständig tanke, och som hämnar sig därför genom att öfverösa allt och alla med förbannelser och okvädinsord, kan ju visserligen väcka medkänsla, ja, till och med intresse, men någon verkligt tragisk personlighet blir han icke, just därför att han är så helt och hållet oansvarig. Men om man frånser detta, så har Strindberg med sin vanliga stora förmåga förstått att skapa

herr svennberg som göran persson i »erik xiv.»

en så lefvande och på många ställen vacker bild af den olycklige Vasasonen, att den ändå gör ett betydligt intryck, och dessutom uppbäres dramat, som sagdt, tillräckligt af sin andra hufvudperson, Göran Person, mannen på godt och ondt, som af författaren skildrats med mycken genialitet och konst. Och hvad dramatiskt lif i rent yttre måtto beträffar, så torde icke många skådespel kunna mäta sig med »Erik XIV»; det finns icke ens skymten till en longör i pjesen, utan den ena effekt- och verkningsfulla scenen följer på den andra, och om de medel, som författaren härför använder, kanske en eller annan enstaka gång äro en smula teatermässiga, så står det dock fast, att August Strindberg i detta afseende, tack vare sin fantasirikedom och sceniska skarpblick, är den store mästaren.

Herr de Wahls utförande af Eriks roll nådde i detta skådespel icke upp till samma höjd som i »Gustaf Vasa», hvilket ju äfven är ursäktligt, om man betänker, hur ofantligt mycket mera kräfvande uppgiften här är, och att den unge skådespelarens ofvan påpekade tekniska brister således