Ord och Bild: 1900

76

KARL HEDBERG.

fru holmlund som karin månsdotter i skådespelet af samma namn.

lättare bli märkbara. Hvad själfva uppfattningen af rolen beträffar, så kan man anmärka, att herr de, W. gjort ramen, i hvilken Eriks natur och karaktär skall infattas, för trång — alla de olika stämningar, mellan hvilka kungen kastas som en boll, fingo icke tillräckligt spelrum, och som en följd däraf fick vansinnet, särskildt i första akten, en långt starkare betoning, än författaren tydligen afsett. Men med denna inskränkning erbjöd herr de Wahls spel många ypperligt tänkta och utförda detaljer, och det arbete och allvarliga stu*-dium, som synbarligen nedlagts på rolen, kan, äfven om det icke alltid kröntes med önskad framgång, icke nog berömmas. Odeladt lycklig var däremot herr Svennberg som Göran Persson, en prestation till hvilken den talangfulle skådespelaren verkligen är att gratulera. Den i »Gustaf Vasa» så förträffligt anlagda figuren hade af herr S. här ytterligare utvecklats och liksom lyftats upp i ett högre plan, med ett kraftigt framhållande af de såväl onda som goda sidorna hos konungagunstlingen,

och den konstnärliga måtta, som skådespelaren det oaktadt hela tiden bibehöll i sitt spel, endast förhöjde dess verkan. Som den af författaren tämligen misshandlade Karin Månsdotter var fru Sandell öfverraskande svag och uppstyltad, så var äfven fallet med herr Riego i Måns knekts rol,, men för öfrigt fingo de mindre rolerna ett godt utförande, åtminstone i allmänhet.

Äfven Dramatiska teatern har under hösten uppfört ett historiskt skådespel med samma ämne eller åtminstone samma personer som i Erik XIV, nämligen Adolf Pauls stycke »Karin Månsdotter», om hvilket jag dock tyvärr icke har mycket att säga. Enligt min åsikt är det icke så litet underlägset samma författares skådespel »Kristian II», som åtminstone på sina ställen röjde en viss poetisk flykt och dramatisk fantasi, ehuru äfven det till sin senare del förföll till samma fel som »Karin Månsdotter» i sin helhet, att vara dramatiserad historia. Därmed åsyftar jag icke något klander mot den omständigheten, att herr Paul i motsats till Strindberg håller sig strängt till den historiska sanningen, hvilket ju tvärtom är en förtjänst, förutsatt nämligen att författaren ändock äger förmåga att göra de uppträdande personerna till varelser af kött och blod och gifva sitt drama ett idéinnehåll, som kommer det att lefva ett själfständigt lif som konstverk. Så är dock icke förhållandet med »Karin Månsdotter», och därför uppfyller stycket icke heller de anspråk, som man har rätt att ställa, på ett konstnärligt arbete. Men det hindrar icke, att det, som äfven visat sig, besitter flera andra egenskaper, som förmå fängsla den stora och mindre kritiskt anlagda publiken — flera af dess scener äro på sitt sätt effektfulla, och de många vackra ord, af hvilka de tirader, hvarmed pjesens hufvudpersoner uppvakta hvarandra, äro sammanfogade, förfela icke på de mest rörande ställena att sätta de flesta åskå-darnes tårkörtlar i verksamhet. Och folk tycker om att gråta — på teatern.

De förnämsta rolerna innehades af herr Skånberg, herr Örtengren samt fru Holmlund, hvilka alla gjorde sitt bästa, utan att dock, ursäktligt nog, kunna förläna sina marionettartade uppgifter något vidare intresse. Herr Skånbergs Erik hade samma yttre förtjänster och samma inre brister, som utmärkte hans Kristian II, hvilken