Teknisk tidskrift 1919

Fig. 21. Loftbod vid Yrstatorp, Nora s:n, Västmanland. (Efter Svensk Arkitektur).

detta ovanligare. Vid flertalet bruk och hamrar träffa vi anläggningar av blygsammare proportioner, ett slags små-herrgårdar, fig. 17. Dessa voro under 1600-talet mera sällan anlagda efter renässansen eller barockens schema, utan liknade då mera bergsmansgårdarnas typer.

Dessa representera flera skikt efter ålder, ort och burgenhetsgrad. Till de förnämligare hörde boställena för bergstatens tjänstemän, som man genom bevarade handlingar i detalj kan följa tillbaka till 1600- talets början. Till denna grupp ansluta sig också en hel del större bergsmansgårdar. Det ståtligaste exemplaret är gården Sveden nära Falun, från vilken ingen mindre än Eman. Swedenborg härstammar och där Linnés bröllop stod på 1730-talet, fig. 15. Salen är bevarad med väldiga väggmålningar i gobelinstil från omkring 1700, fig. 18. Tyvärr är denna, Sveriges härligaste bergsmansgård, ej bättre skyddad, än att den alltjämt är utsatt för skadegörelse. Något ålderdomligare än denna är stugan från Laxbro i Västml., nu på Skansen. Man kan tydligt påvisa, att det är under 1700-talets senare del och 1800-talets början, då bergshanteringen särskilt gynnades av ekonomiskt uppsving, som bergsmansgårdarna börja släppa kontakten med allmogen och i anläggning och inredning få mera högreståndskaraktär. Möbler och inredningar äro därför oftast, där de bevarats, i etnpire- eller Karl-Johansstil.

Det normala inom bergsmansgårdarna är en plantyp av två fyrkanter, mangård och fägård. I de mera typiska och ålderdomliga gårdarna var framförallt mangården strängt kringbyggd. Ej sällan äro de byggda som större bondgårdar, och skiftningar fin¬

Fig, 22. Loftbod vid Öskebohyttan, Linde s:n, Västmanland. (Efter Svensk Arkitektur.)

nas därför efter olika orter. De avgränsa sig dock oftast från allmogen genom större mått, högre resning, takens form, detaljernas stilkaraktär, liksom ibland med sina skorstenar av gjutjärn, ja ibland med järnkronor, fig. 19 — 20. Taken i dessa gamla gårdar äro oftast torvtäckta. Av särskilt intresse äro de väldiga loftbodarna med sina svalgångar fig. 21 — 22. Det äldsta och mest berömda exemplaret är den s. k. Or nässtugan. Om inredningen i dessa bergsmansgårdar meddela Johansson och Bore en del upplysningar. Även i bohag och dräkter sökte bergsmännen framhäva sin särställning. De ålderdomligaste bergsmansdräkterna finnas i Nordiska Museet från Östergötlands bergslag. Bergsmännen höllo på sina särskilda privilegier eller sitt »bergfrälse» och hävdade sig som en klass över de egentliga bönderna. I arbete och tankeliv, i fest och samliv följde man här sina egna traditioner. Även ordförrådet är särpräglat både ifråga om tekniska termer, arbetsmetoder, yrken, titlar och allmänna ting. Den särskilda karaktär, som legat över bruken och livet där, är i litteraturen något mera känd, ej minst genom Erik Gustaf Gei jer, Gustaf Schröder och många andra skalder, forskare, dagboksskrivare och resenärer.

Det är med andra ord en hel, egenartad värld av mänsklig kultur, arbete och tankeliv, som med bergshanteringens omläggning på 1800-talet nu håller på att stiga i graven. Vår tid har icke ännu gjort, vad den borde, för att lära känna och uppskatta densamma. Kanske ett dylikt arbete ännu kan utföras, om ock i sista stund. Vid ett jubileum som det, som nu firas, har det synts lämpligt att bringa detta i erinring som en eftervärldens plikt gentemot en gången tid.

J3

*

)